Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1851, sida 2

började skizzera landskapet, men stannade snart igen. En stund derefter började hon skrifva i boken: Jag har hört att många menniskor skrifva, som det kallas, en dagbok. Deruti uppteckna de allt hvad de företagit sig, åfven de obetydligaste saker. Mycket af det, som man hellst önskade glömma så fort som möjligt, kommer således att alltför långe förvaras åt minnet. Menniskans lif varar bortåt en 70 år, hvilken lång tid! och åndå, huru mycket utråttas vål derunder i de flesta fall? Sammanråknar man alla samtidigas lefnadsålder, hvilket oerhördt tal! i hvilken förfårlig motsats står det icke till den ringa summan af goda gerningar, hvilkas minne skall öfverlefva vårt slågte! Hvilken inbilskhet ligger icke deri: att vilja så att såga föreviga de obetydligheter, som angå hvarje enskild varelse. Eller inse icke dessa stackars menniskor, att deras tankar knappt ega större vårde ån instinkten som leder djuret? Nej! Lyckliga okunnighet! de ana icke hvad de åro, eller råttare sagdt hvad de icke åro, ty i sådant fall skulle de nådgas gråta ösver sig sjelfva. Dock, når jag beskärmar mig öfver andras fel, går jag mig då icke sjelf saker till dem?