Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1851, sida 1

ånnu skönare, om det kunde känna att edra ögon hvilade på det med sådan gläoje. — Ni talar så tokigt! hr doktrr, sade Emma, under det han bugande aflågsnade sig. — Fördömdt! sade han till sig sjelf, hvad skall jag nu tro? Fan må blifva klok på den flickungen! Men hon tål ingen motsågelse. Hvarföre kastade jag mig icke ned får hennes fötter? Den fördömda blicken, hvarmed hon ser på mig. Jag kan endast vara skådespelare når jag går vid hennes sida och icke behöfver se henne i ögonen. Föröfrigt ålskar jag henne verkligen, ja jag ålskar henne, det kånner jag. Jag var en narr, som låt detta ögonblick gå obegagnadt sörbi. Så längt hade han kommit i sina tankar, då han måtte fru v. Stålsvärd, som sökte efter Emma. Han gaf sig i samtal med henne, för att genom modrens vånskap vinna dotterns kårlek. Det såg verkligen ut som om han, utan att sjelf veta det, redan vunnit fruns vålvilja. Emma blef långe tyst sittande på bånken och stirrade med melankoliska blickar på jorden. Ändtligen vaknade hon liksom ifrån en svår dröm och nu först öppnades hennes ögon för naturens skönhet. Hon framtog ett litet tecknings-album och