Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1851, sida 1

Ingen som såg henne på detta sätt bland de ösriga flickorna kunde hysa tvifvel om, att hon i lekamligt och andligt hånseende var den yppersta af dem alla. Ingen kunde förundra sig öfver, att en bifallsyttriog af henne, hvarmed hon dock ej slösade utan giltig orsak, vål kunde förmå en man till den yttersta sjelfförsakelse. Derimot undslapp den svaga och krastlösa sållan utan ett medlidsamt; hälsten föraktligt leende, hvilket då i allmånhet djupt sårade de spensliga herrar grefvar och baroner, hvilka så gerna ville inbilla sig att de gjort intryck på hennes bjerta. Emma var vår hjeltinnas namn. Hon var dotter till ministern Stålsvård — så vilja vi åtminstone med låsarens tillåtelse kalla honom, eftersom delikatessen förbjuder oss att kalla honom vid hans råtta namn. På Emmas höga, smårta gestalt sågs ett ådelt hufvud, och ett ansigte med utmärkt markerade drag erinrade om taslor från medelålderns skönaste blomstringstid. Det kontrasterade på ett eget sätt med de tada moderna ansigtena, som i förening med en riddaredrågt från medeltiden, skulle gjort ett får vår moderna fåfånga högst nedslående intryck. Ur hennes svarta ögon framlyste en stolt själ, men hennes till hälsten svärmiska och derjemute oroliga blick, tycktes röja, att i detta hufvud bodde en orolig, oförvågen