Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1851, sida 1

ste samiljer, hvilka hade för afsigt att begifva sig till ett af stadens innevånare mycket omtyckt lustställe kalladt Adlerskog, belåget vid inloppet till fjorden. Att segla var, till stor förtret för några bland herrarna, icke gerna möjligt; de voro derför nödsakade att ro, hvilket arbete i den starka vårmen fordrade så vål en mer ån vanligt hårdad kropp som öfvade krafter. Då saken icke stod att åndra, så funno sig de flesta tåligt deruti, ja, de tåflade tillochmed att visa sin styrka och skicklighet, för att derigenom tillika vinna de nårvarande vackra damernas bifall. En ovilkorligt upphäsd suck eller ett par sönderrifna glacchandskar gåfvo derimot som oftast anlednios till skämtsamma anmärkningar och förökade tillika den glada stämnins, som gaf sig luft i uthållande muntra skratt. Framför alla utmårkte sig en både storvåxt och bredaxlad, vacker man af omkring trettio år. Med ett visst kallt lugn fortfor ban oupphörligt att ro, hvilket förorsakade, att han blef föremål så väl för herroarnas asund som för damernas beundran. Med ironiskt leende såg han på de andra unga herrarna, når de, utmattade och slåa, måste aslösas af friska krafter, medan han sjelf härdnackadt afslog hvarje tillbud att lemna sin plats och sin åra åt någon annan. Visserligen långtade åfven ban slutligen efter hvilan, men antingen var hans sjelfförsakelse större ån hans trötthet, eller ock hade han ånnu en annan orsak att hålla ut ån den: att skörda allmånt bifall. Detta senare var verkligen fallet. Det fanns ombord en vacker flicka, som satt vid rodret. Hon hade ett kraftigt, nåstan manligt, utseende, och betedde sig nåstan som en fåltherre, som oinskrånkt bjuder öfver sina truppers krafter, och hvilkens blickar och ord elda dem till den yttersta kraftanstrångning. (Forts.)