Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1851, sida 1

tet vresig öfver den för honom så oväntade förlofningen, sann sig dock snart deri; saken var nu en fait accompli, och måste således respekteras. Snart äåtervände det lyckliga paret, jemnte Fredrik och hans moder, till Rosenstjernas. Knappt hade lugnet återvåndt i de ålskandes sinnen förrän en vagn hördes rulla in på gården och genast derefter anmälte en tjenare grefvinnan Klinkoff. — Vid en sådan tid! ropade friherrinnan Rosenstjerna. Clara bleknade, men Harald sade: — Låt henne blott komma in! . Grefvinnan inträdde; en djup tystnad berrskade i salen. Andtligen begynte grefvinnan med mycken fattDing. — Friherrinna Rosenstjerna, jag kommer för att taga afsked af eder och Clara, ty i morgon reser jag till Paris. Ålla tego; Clara dolde sitt ansigte i sina hånder. Harald kånde sitt blod koka. — Mina vånner, återtog grefvinnan, det kan synas underligt att jag kommer hit för att förklara mig, ty det heter ju: qui sexcuse s accuse. Men jag vågar det likväl. Jag Önskar och hoppas att J tron mig. Jag har icke haft för afsigt att skilja Clara från er, utan jag har velat uppfostra henne och vånja henne att kunna upptråda i förnåma kretsar, hvartill hon år född, och i hvilka Rosenstjernas kårlek skall införa henne. Min plan var dessutom att, når hennes bildning vore fullåndad, föra henne i edra armar! Harald teg, men röjde sin misstro i sina blickar; Clara gret, gick fram till grefvinnan och kysste hennes hand. — Farvål, mitt barn! sade grefvinnan med en af inre rörelse dämpad röst. Derpå kysste hon hennes