Han bleknade, ty han såg Clara i samma ögonblick skifta fårg, under det hon stirrade ned på folket; hon for med handen öfver pannan, som om hon velat förjaga en måktig tanke, som gripit hennes själ och kom hennes blod att stanna i sitt lopp. I detta Ögonblick varseblef Harald ett frodigt, fråmmande ansigte luta sig fram från logens bakgrund. Det var prestens. Han hviskade grefvinnan något i örat, hon log och nickade nedlåtande. Kort derefter började ouverturen. Harald erfor åter den gudlösa lusten att piska upp sin ärevördiga rival, honom, som han i detta ögondlick med djup harm afundades den plats han intog i Claras nårhet. Pjesen begynte. Haralds blickar fångslades vid den. Författaren hade mästerligt skildrat grefvinnans ka rakter, hvilket dock naturligtvis ingen kunde ana, som icke kånde henne noga, och hennes förhållande till Harald. Hufvudrollen utfördes ypperligt af mell Natalie Ryge, som tycktes hafva helt och hållet fördjupåt sig i författarens karaktersskildring. Också en Clara och en Harald funnos i stycket, men naturligtvis under andra namn. Den förstnåmnde spelades af Fru Holst, den andra af Hr Wiehe. Phister var en småktande gammal ungkarl, som trodde sig vara ålskad af pjesens grefvinna, medan bon likvål endast begagnade honom såsom verktyg för sina mångfaldiga intriger. Vid ett tillfålle blifver han vittoe till grefvinnans scen med Harald och råkar deröfver i den mest komiska förtvilan. Styckets Harald uppförde sig aldeles på samma sått som det skett i verkligheten, och den stackars försmådda grefvinnan tillbjuder derför sin gamle älskare — Phisler — sin hand. Men nu intages ban af den mest komiska vrede och upprepar ord för ord samma svar, som pjesens Harald förut gifvit. Denna scen, utförd med den mest förvånande komiska styrka, blef pjesens kulminations