— når jag presenterar dig för min mor, så att hon får höra ditt namn. — Håll munnen, eller — — Harald gapskrattade, tog honom vid handen och förde den lycksaliga poeten in till sin familj, der han blef mycket vål emottagen. Fyra dagar efter detta möte återfinna vi de två vånnerna på kongl. theatern. Pjesen skulle för första gången uppföras. Författarens namn stod icke på afsischen. Harald hade valt sig en plats på numererad parkett, hvarifrån han kunde öfverskåäda största delen af salongen, utan att sjelf blifva sedd af så många. Ett par minuter innan ouverturen började, inträdde grelvinnan och Clara. Begge voro bleka. De hade först samma förmiddag intråffat i staden. Haralds bjerta klappade högt, då hans blickar återigen första gången hvilade på de ljufva drag, som så ofta hänfört honom till beundran och tillbedjan. Ett moln tycktes hvila Öfver Claras ansigte. Hon var icke lycklig, det skulle tillochmed den hafva gissat, som icke varit invigd i hennes förhållande och sinnesförfattning. I hennes blick låg i synnerhet något vemodigt och sorgligt, men hon fruktade måbånda för sin broders öde! Harald förklarade dock allt till sin egen förmån: Hon tänker på mig, efter mig långtar bon, mig såker hennes blick bland den brokiga måängden, sade han till sig sjelf. -Ack Clara, skulle uppriktigt ålskande icke kånna att det ålskade föremålet år i närheten? Har du icke en aning om, att mina Ögon fåsta sig på dig? Kan din själ icke ett enda ögonblick lösa sig från den tunga stofthyddan, och flyga hit till mig för att hviska i mitt dra: jag älskar dig ånnu! Jag såger detta till dig, hör du det, anar du det?