Den unga diplomaten. Novell af Edmund Lobedamz. (Forts. fr. N:o 205.) IV. I Köpenhamn. Fredrik mårkte det, men låt icke störa sig deraf; och leende genom tårar begynte han åter: — Vid Gud, det glåder mig utomordentligt! Nu återstår Annu en, icke sannt, din lilla kusin, huru mår hon? — Alltid bra! ack, det år sannt, henne kånner du ju? — Ja, om man kan kalla det bekantskap, jag har mött henne ett par gånger på gatan. — Då kan jag såga dig, att hon svårmar för dina poesier! — vill du göra narr af mig? — Nej, jag talar fullkomligt sanning. Nu intrådde en paus. Efter en stund tog Harald åter till ordet och sade: — Hvad fattas dig Fredrik, du blir ju på en gång tyst. — Ja, jag år en besynnerlig menniska, den ena stunden glad till ytterlighet, den andra fårdig att grata! Men du skall icke bry dig derom. Hurra! — och i detsamma kastade han sin hatt i luften. — Kom, sade Harald och tog bans hand, du skall få se henne, var bara icke förlågen, hon har redan en god tanke om dig, och jag tror såkert att hon rodnar