— ————— — punkt; publiken utbröt i ett oåndligt jubel och författaren hade segrat. Harald hade för några Ögonblick glömt att se upp till logen, der grefvinnan satt. Då han åter vånde sina blickar dit, var hon borta; presten, som tycktes vara litet förlägen, stod och talade med Clara, hvars ansigte strålade af en outsåglig glådje. Inom en minut var Harald uppe i korridoren. Han frågade kontrollören: — Har gresvinnan Klinkosl blifvit sjuk? — Jag vet verkligen icke, svarade denne, men hon lemnade theatern, åtföljd af en enda tjenare. Haralds hjerta jublade. Han intrådde i logen; Clara vände sig om, bleknade och darrade som ett asp— Clara, hviskade han djupt rörd, så återse vi ändtligen hvarandra. — För Guds skull, svarade hon och rodnade starkt, tusen blickar åro riktade på oss. — Ack, min Clara, hela verlden skall veta, att jag blott ålskar dig, och evigt skall ålska dig allena. — Gud, jag mår illa! sade Clara, i det hon kånde sin hand fattas af hans. — I samma ögoablick föll ridån, och det mest odelade bifall gaf sig tillkånna. — Låt oss begagna detta Ögonblick och gå hem; hviskade Harald. Clara repade mod, steg upp och mottog hans arm. Men detta tyckte presten gå allt för långt; med obeskriflig harm hade han redan åsett huru en fråmmande herre hviskade åt hans tillkommande hustru — och den bortföring som nu tycktes komma i fråga ville han på intet sått tillåta. (Forts.) sne AESRTNENTAAESIRNAE AROR AASE KESO