Den unga diplomaten. Novell af Edmund Lobedanz. (Forts. fr. N:o 202.) IV. I Köpenhamn. Herr Baron! — Kårleken till en ådel och råttskaffens varelse, hvilkens lycka ligger mig om hjertat, och som jag vågar kalla min våninna, nödgar mig att svara er på ert bref, som händelsevis fallit i mina hånder. — Det gafs verkligen en tid då Claras hjerta tillhörde er, men, tiderna förändras och vi med dem. Clara har insett att ni icke passa för hvarandra; hennes busliga, jemna karakter skulle icke kånna sig hemma i de kretsar, der er blifvande hustru kommer att spela en roll; hennes enkla våsen kan icke represcutera som sig bår, når ni engång blir kallad att båra nationens lycka på edra skuldror. Clara år förnustig nog att för längesedan hafva insett det en menniskas önskningar böra underkasta sig de nu engång bestående förhållandena. En annan man med såker utkomst för lifvet — han år prest — har fattat kårlek till henne, och jaz hoppas engång se henne som hans hustru, i sådana vilkor, som passa för hennes börd och bildning. — Jag hoppas att ni, som en man hvilken år rådd om sin heder, skall undvika hvarje steg, som kunde störa m:ll Clausens framtida lycka och själslugn. Högaktningsfullt Julie, grefvinna Klinkoff.