Judinnans sång: När solen omfamnas af längtande väg Och afton kring jorden sig breder, Då tändes mitt sinne, då lifvas min håg, Då går jag till minnena neder, i Då tänker jag glad uppå hänsvunnen tid Af seger och glädje af sorger och strid, Då vårt var det heliga landet. -Då ännu vi egde ett fädernehem Och delade sorger och fröjder, Ett tempel åt Gud i Jerusalem Uppå Zions heliga höjder: Det utkorade folket voro vi än Och älskade Gud med glädje igen — — — Hvad tid! — da ville jag lefvat. tMen natten kom mörk, Guds kärlek tog slut, Han stod nu ej mer på vår sida, Vi drefvos ifrån våra boningar ut, Förspriddes omkring i det vida: Vi ledo de bittraste piågor och död, Förgäfves var bönen, hvem hörde vår nöd? — Så gick det i långliga tider. a Väl småningom hatet har lagt sig till ro Och gryning för Judarne stundar. Men Abrahams Gud! få då aldrig vi bo I Judeens susande lundar? — — Skall aldrig väl dagen, den heliga, gry, Då Messias nedstiger från himmelens sky Och gifver oss arfdelen åter? Mig svarar en himmesk bhugsvalande röst Djupt utur mitt bäfvande hjerta: Sörj icke du arma, om du ej sår tröst, Så hör och var tyst med din smärta: Det stundar i kommande dagar en tid, Då kärlek — Messias — skall vandra i frid Bland jordens förenade folkslag. Nu tystna tonerna, de underbara Och i Judinnans mörka öga står En diamant, den klaraste bland klara Eu äkta perla, en rubin — en tår ; — Men innan tåren rosenkinden kyst Judinnan som en hamn försvinner tyst.