Judinnan. Jag såg en gång en syn, en himmelsk syn, Hvars minne ännu ljuft i själen klingar — — — Som om en ande kommit ner från skyn Och svätvat framför mig på hvita vingar Så blef det mig, jag häpen stod och såg Och all min själ uti mitt öga låg. Och det var synen af en jordisk mö, En tjusande, en sjuttonårig tärna, Med läppar af korall, med barm af snö, Med ögon, strålande som nattens stjerna; På svanhvit hals de mörka lockars fall Nedböljade i rikt och yppigt svall. En gyllne lyra i sin ena hand Den unga själsförtjusarinnan förde Och på de gyllne strängarne ibland Den andra handens liljefingrar rörde; — Då smög sig sakta fram en silfverton, Som bortdog lik en suck i rymdens zon. Hon ser mot östern, morgonrodnans land, Der solen skådar ner på blomstersängar Och ögat flammar af en helig brand. Hon griper ett ackord på lyrans strängar: Med lyrans toner, som den hulda löst, Sig blandar hennes egen silfverröst. Det var en sång om hennes fäders hem, Jordanens bölja, Zions belga höjder Och om Messias och Jerusalem, Om bittra sorger och om ljufva fröjder Och hoppet om en lyckligare tid Af evig seger och af evig frid.