Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1851, sida 1

År du icke en narr, tänkte han, hvad är hon vål? en snickaredotter! Skönhet förgår snart, det kan du tyvärr se på dig sjell, men ett säkert bröd för lifvet, en trygg hamn! ja, den är i synnerhet välkommen, når ett skepp lidit hafveri i stormen på lifvets haf. Du skall försöka med denna lilla flicka. Han rekommenderade sig hos grefvinnan, spatserade vål en timme upp och ned i slottstrådgården, djupt nedsjunken i sina tankar. — Hvad tycker ni om vår goda pastor Ristberg? frågade grefvinnan Clara, då hon intrådde. — Åh jo, jag tror att han år en bra och gudfruktig prest, jag tycker temligen bra om honom, det vill såga såsom prest. Grefvinnan log och sade: — Det år rått mitt barn, var försigtig i hvad du tånker och såger, och tro mig: jag har en sorglig ersarenhet! Då Clara sålunda var förberedd, berättade hon en historia, i hvilken hon sjelf spelade den oskyldiga bedragna, hvilken sedan med hån blef öfvergifven för en annan, på hvilken den trolöse ålskaren kastat sina blickar. Suckar och tårar fattades ej eller under berättelsen; Clara lyssnade tyst derpå, hon visste i sjelfva verket ej hvad hon skulle såga. För att likvål såga något, yttrade hon efter en stund: — Nå, huru gick det sedan med denne nedrige förrådare? . Det vet jag icke. Jag har endast berättat dig allt detta, för att visa dig mitt goda barn, huru det går till i verlden, och att hela min rikedom icke var i stånd att ingjuta trohet i ett trolöst hjerta, och att förvandla dess egoism till oegennyttig kårlek och sann sjelfförsakelse. (Forts.)