dUU ————— — — Insändt. Är befälet lojt, då blir manskapet missnöjdt och oenigt; så var förhållandet med en af stadens sprutor vid senaste eldsvådan den 18 dennes. Insåndaren har alltid med nåje förnummit hurusom befål och manskap vid sprutorna gjort sig förtjente af de loford, som blifvit dem offentligt tilldelade; men hårifrån gjorde sprutan N:o 4 ett undantag förenåmnde dag, hvilket år så mycket mårkligare, som detta verk förr varit ansett för ett af de förnåmsta, för befålets duglighet och manskapets ihårdighet samt enighet. Samma sördelaktiga omdöme skulle såkerligen åfven nu vara rådande, blott disciplinen vidhölles på lika sått, som då hr Skog var befålhafvare. Då brandsignalerna gålvos gick insåndaren får att åse anordningarne vid stadens sprutverk; vål ankommo flera håstar från åkeriinråttningen, men för sprutan N:o 4 kunde man icke upptäcka några sådane. En dylik ordning förvånade både befål och manskap samt verkade nedslående på dem. De fleste yttrade högljudt harm och ovilja öfver att få stå overksamma, då en fara hotade samhållet. Hr Skog, kånd för humanitet och goda anordningar, saknades allmånt såsom befålhafvare. Sedan man förgåsves våntat på håstar, sändes bud till nårliggande hus, för att få låna sådana: dessa erhöllos åfven af en i grannskapet boende person, som ådelmodigt aflemnade tvenne håstar, men för sprutans och attiraljens fortskaffande erfordrades långt flera. Insåndaren får hårmed, dertill af många uppfordrad, uppmana brandtmåstaren att offentligen förklara, hvem det år, som varit orsaken till de felaktiga anordningarna vid ifrågavarande tillfålle; kan eller vill han icke gdra detta på ett nöjaktigt sått, så går han båst uti att afsåga sig en befattning, som vederbörande vål ändå svårligen derefter lår kunna tillåta honom att få behålla.