Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1851, sida 1

friheten och tryckte sin främmande prägel på de srihetsvana solkslagen, hvilka slutligen till och med sjelsva glömde hvad de, om åfven omedvetet, egentligen varit, och ånda till den stunden voro. Men deras genius var icke död; tyranniet måste först nå sin största höjd för att blifva störtadt. Det offentliga lifvet blef mer och mer slaget i bojor, den enskildtes frihet tillintetejord, folkets handlingar blefvo furstens, folkets historia en surste-krönika. Icke idger och täslingsbegår förde nationerna mot hvarandra, utan småaktiga dynastiska interessen, och de kåmpade icke för att stärka och öfva den manliga anden i sig sjelfva, utan blott af lydnad för sina tyranner; ieke af en skön krigisk hånryckning, utan af en ofta missbrukad pligtkänsla, hvilken som oftast blifvit nård med uppoffring af individens inre vårde. Den demokratiska anden såg sin egen bild först i skönhetens skepnad, likasom dess råttskånsla först väcktes genom att se orättvisan herrska öfver jorden och i lifvet, genom att se konster och vetenskaper föraktade, och religionen förnedrad till ett verktyg i samvetslösa tyranners händer. Icke derför att han erkände sig sjelf och sin rått att från sig bortrensa fråmmande inverkningar och former började han striden mot orättvisan och smaklösheten, utan emedan det var honom förhatligt att se det herrska, som borde kråla i stoftet. Detta var det negativa momentet i striden, och det har pu uppfyllt sin mission. Ande, skönhet och frihet herrskar nu, åtminstone i principen, och det beror nu på att utöfva herrskaremakten riktigt, rättvist och med måtta. Dertill behöfs, att den fria anden kånner sig sjelf och sina lagar, känner den tunga materian i menniskan, med hvilsen den har att göra, och att den icke nu, sedan den besegrat verlden, blifver sin egen slaf. Inom den fria andens grånser bor nationens individualitet, som bör