lunstberisningarne mot NorgeEn liten råfst med Morgenbladet. V Avt. Vårt yttrande i anledning af konungahusets oupphörliga pretensioner på Sverige allena, att rom svenskarne kunde ätnöja sig dermed, borde de åfven kunna sinna sig uti, om Svea rike allena finge betala siolerne, men Götha rike och Norrland vore derifrån befriade, och detta så mycket hellre som den fördel, hvilken sålunda tillslöte de befriade landsdelarne, likvål komme det gemensamma fåderneslandet till någon nytta, hvilket icke nu år håndelsen,har icke fallit sig rått behagligt för den norska egenkårleken; men man håller öronen styfva, och menar på att Handelstidningen vi sina åsigter och fordringar står allena. Det vore ju en orimlighet att jemnföra det storståtliga Norge med en tredjedel af Sverige, och alltför impertinent år att påstå, det vi måste kunna fordra råttvisa i förhållandet till Norge såvål som i förhållandet våra egna provinser imellan! — Hvem erinrar sig icke här-, såger Mbl., de gamla konsularsigillen, der Norge blygsamt intog en tredjedel af fåltet vid sidan af Svea och Götha rike.— Jo, jo, det der kostade nog på! Men emedan Morgenbladet tror sig så såkert på vår gamla esterlåtenhet, att det midt under försöket att sopa igen spåren efter regeringens nyare dater, rifver upp de gamla, som man inbillar sig vara så vål igenmyllade, vilja vi erinra att, om också en svag regering, glömsk af sina pligter mot Sverige, hastat attinrymma Norge en långt större andel i alla unionella insignier och emblemer, ån som råtteligen tillkomma detsamma, så åro likvål de materiella förhållandena icke lika medgörliga. Det råkar nåmnligen så illa åtbåra, att de der båda landsdelarne af Sverige, som norrmånnen så gerna ville se öfyer axeln, kunna, hvar för sig. mer ån vål måta sig med Norge, hvilket de, tillsammans, åro vida mer ån dubbelt öfcerligsna i folkmångd, industri och alla inre hjelpkällor. om således Sverige haft någon fosterlindsk regering eller åtminstone en som tånkt på dess rått, hade någon söråndring i de gamla konsularsigillen icke kommit i fråga, allraminst en sådan, som gaf Norge mera ån det förut innehade. — Vi lemna detta åmne, som vål förtjenade ett sårskildt kapitel, tills vidare å sido; men en sak vilja vi likvål i förbigående anmärka. Vål har svenska regeringen försåkrat Norge om frihet och oberoende under en med Sverige gemensam konung, men hvem har dermed gifvit Norge råttighet attinkråkta på det, som i verldens ågon skulle symbolisera Sveriges makt, eller dess åra och anseende? — Hvem har sagt att Norge, som till folkmångd utgör föga mer ån en tredjedel af Sverige, skall i yttre symboler och allt, hvad förmåner heter, dela lika med detta land. Äfven om, — hvilket man naturligtvis måste förutsätta såsom vilkor för ett sådant förhällande — Norge, för att komma i åtnjutande af dyliga förmåner, vore villigt att lika med oss dela alla gemensamma bördor, kunde det vara ganska oasgjordt, om svenska nationen, deröfver hörd, vi tala icke om regeringen, —)