Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1851, sida 1

— ——— ——————— alla sina högt flygande önskninsar uppfylda. Var det då underligt att jag blef egenkår, att jag trodde mig vara ett makalöst våsen, och att allt borde ligga i stoftet för mig. Hvad under, om jag slutligen begårde sjelfva stjernorna från himlen och klagade öfver att hafva blifvit tillbakasatt och oråttvist behandlad, då jag erfor min makts otillråcklighet; hvad under, om jag kände mig olycklig i trotts af all min lycka?! Grefvinnan var verkligen rörd, hon steg upp och gick fram och tillbaka på golsvet. De båttre makterna tycktes få öfverhand i hennes hjerta. Clara följde hennes exempel och betraktade henne med innerligt deltagande. Grefvinnan närmade siz Clara och kyss:e henne på pannan, men plöt-ligen for hon tilll-ka, ty hon märkte i detsamma, att Clara bar om halsen en liten medaljong, i hvilken låg hår, som liknade Haralds. Hvems hår är det der? frågade hon. Clara rodnade och sade tvekande: min broders! hennes hjerta klappade, ty det var en osanning. Det helgonsken, hvilket så att såga svåfsat omkring Claras hufvud, och skyddat henne för grefvinnans elokhet, försvann på en gång, hon stod der nu igen som en svag och vanlig menniska. I hennes fiendes hjerta triumferade de onda makterna. Grefvinnan upptog nu åter sin plan att få Clara helt och hållet i sin makt, för att sedan efter önskan kunna bestämma sitt eget handlingssått och dervid öÖflver hennes öde. Hon gjorde Clara det förslaget att resa med ut till Rordumoelot, och den smickrade flickan sade icke nej. (Forts.)