Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1851, sida 1

Harald, föll i mjuka veck ned öfver hennes axlar. En liten italiensk halmhatt klädde henne ypperligt. Hon såg ut som en madonna, så ådel, lugn och ödmjuk var denna vackra, lesvande bild. Hennes upptrådande, ehuru får en skarpare blick icke fritt från forlågenhet, tycktes dock vittna om en ädel sjelfkänsla, ett omedvtet medvetande om eget vårde, om man får begagna detta uttryck. Hennes drag antogo ett obeskrifligt mildt uttryck, når hon nedslog sina ögon ocb de silkeslena ögonhåren hvilade på de bvita rosenkinderna. Gresvinnan utvecklade all sin ål-kvärdhet. Hvilken hänryckande öppenhjertignet visade hon icke, for att vinna Claras hjerta! Stundom suckade vål hon också och låtsade som om hon icke vore lycklig, som om något tyngde på hennes hjerta, men icke vågad meddela, både för att våcka Claras interesse och tillika för att försona henne med den upphöjda ställning, som i sjelfva verket hos henne borde ingjuta svarare en viss vårdnad ån kärlek. Clara narrades verkligen deraf. Hennes åneslan och tillbakadragenhet försvunno, en viss naiv tillgifvenhet, nåstan förtrolighet, trädde i deras stålle. Tala med mig om er moder, bad grefvinnan, sedan de talat om åtskilliga saker, jag boppas med det första få göra hennes bekantskap. Jag beundrar den uppfostran hon förstått att gifva er och er broder. Omständigheterna hafva väl icke varit så sårdeles lyckliga. (Forts.)