de räåaste at ånorarne, de der vid talarens vildaste utgjutelser och åtbörder, svarade med ululerande echo. — Predikan var en våckelseoch omvåndelse-predikan, bygd på förkrosselsens grund. Talaren gick ut från den dystra religionsåsigten att menniskan måste erkånna sig vara den uslaste Gud skapat, anse sig stå på moralitetens nedersta trappsteg: tjuf, mördare, lögnare, bedragare, detta i högre grad ån hvad dessa ord gemenligen uttrycka, för att blifva ett Guds barn. Att derom öfvertyga sina åhörare, dermed arbetade han i nåra tvenne timmar, då en sjerdedels timma förslog för att hjelpa dem ur denna hiskliga afgrund. Talade vidare om missionsverket, samt uppmanade dervid till sammanskott till detta vigtiga åndamåls befråmjande, samt slutade med bön och förhoppning, att bland de många, hvilkas ansigten han nu skådade, åtminstone få se några på Domarens högra sida, vid den yttersta domen. Inom socknen finnes ett litet sållskap låsare, som nog veta hvilka pastor Fjellstedt menade med dessa några, och hvarthån det bår med oss andre, förkastade missgerningsmån. Efter förrättad predikan for pastor Fjellstedt sin våg för att fortsåtta denna -inre missionömsom i kyrkor, vid helsobrunnar, i enskildta hus 0. 8. v. Insåndaren har sjelf gjort sig den frågan, som han nu stållt till hvarje tånkande, af bigotteri och svårmeri oberoende, menniska: Hvilken år egentliga afsigten med detta ambulatoriska predikohvårf, som herrar Fjellstedt, Wieselgren, Janzon, Ahlberg m. fl. oanmårkt och såsom det synes, ex officio utöfva? Och hvilka frukter kunna det christliga och borgeliga samhållet deraf upphemta? — — — Är det för att hopsamla penningar, såsom det ser ut; då är det ett brott mot grundlagens strängaste bud. Är det för att utbreda låseriets, till många oordningar och föga andelig förbåttring ledande, secterism, då år det underligt, att en upplyst regering kan tolerera sådant. Är det för att stöta på församlingens slumrande herdar, så tyckes mig, att man snarare borde gå in genom förståndets dörr och der klappa på hjertats, ån att med andans svård i den ena handen och lagens blixt i den andra, rasa såsom hedendomens Thor och framfara såsom en orkan öfver de förhåpnade åhörarnes hufvuden; — Gud år ju icke i stormen. Imedlertid uppfylla dessa andans mån ganska illa sitt presterliga kall och missbruka sina stora medfödda gåfvor; tjenande, jag ville icke såga sin egennytta, men såkert sin fåfånga och egenkårlek mera ån sina åhörare, af hvilka en del deraf hemta sådan uppbyggelse, som uttryckes genom att runka på hufvudet; en annan genom att hånga hufvudet; en tredje genom att falla i förtviflan öfver de rysligt uttalade anathemerna, utan att kunna få låkdom af samma hand, som slog såret eller få utpekadt hvar han framgår, denna besynnerliga salighetsvåg. Fara så hån, lemnande åt socknepresten att lugna denna andeliga hopplåshet och der han det ej kan eller vill efter dessa stela former, uppbåra gåckeri och bemötas med hat af de, öfver sin andeliga uselhet högfärdige, separatisterna. Att dessa kringresande missionärer utgöra ett samfund för sig får mycken sannolikhet deraf: att allas predikomethod och andan i densamma har ett beståmdt syskontycke; att tendensen synes vara hos alla densamma; att den sanna Gudaktigheten består i blind tro och lydnad för kyrkans auktoritet; uti en dy ster verldsåsigt, som håller Gud för hämndens Gud och menniskan för det styggaste som han skapat, det år, om man rått ser saken: Ett samfund, med syfte att i andligt mörker hölja menniskoanden, för att — — —. Benägne låsare! supplera sjelf meningen. Och att det derföre år hvarje ljusets och den sanna för ådlingens kåmpes första åliggande, att, om han icke kan hejda detta samfunds tilltagande propaganda, dock, så mycket möjligt år föra henne fram i dagen, Är det för Ljuset och det Sanna Goda hon strider, fruktar hon icke offentlighet; men år syftemålet för hen nes verksamhet Mörker, Vidskepelse, Slafsinne; då fruktar hon Ljuset och dör af glan1. 2