der löfven? Det var en särdeles lycka att den icke kom i andra hånder. — Det har du visserligen rått uti, men hvem tånker också på hundars våderkorn. Jag hade tappat min pipa och gick tillbaka för att söka den. — Kommer du från Dresden? — Ja, och jag beger mig nu till Prag. Det år ett roligt lif det hår reslifvet! lefve grefvinnan Klinkoff och Betty Henkelberg! — Harald slog ned ögonen och sade efter en stund: — Hvem år Betty Henkelberg, år hon din fåstmö? — Nej, det år hon icke, men hon år likvål en liten rar flicka; hon gjorde grefvinnan uppmårksam på min författare-talang. Stackars flicka, jag tror att hon har ett godt öga till mig. — Ja så! Hon tånkte förmodligen: med flåsk fångar man råttor. Men nu kan hon trösta sig med sin grefvinna. — Så, ålskar du henne verkligen aldeles icke? — På intet sått, Fredrik! Men såg mig, huru går det med ditt eget hjerta? Jag tycker du år så upprymd. — Påminn mig icke derom! — Uvarför icke, känner icke du min hemlighet? — Det år sannt, men den jag ålskar har jag aldrig talat med, henne bar jag blott sett på gatan. — Det var lustigt! Nå, vet hon att du ålskar henne? — Gud bevars! — Kånner jag henne? — Ja, mycket vål! — Du har förrådt dig. Det år min lilla kusin! — Tig, för Guds skull, — om någon hörde det! (Forts.) eosee—-XXX-—— EU ——