par strumpor och några papper föllo ut; Harald tog upp dem och igenkände Cloras stil. Hans hjerta klappade högt. villrådig höll han bretvet i handen, ack, han hade så gerna velat kasta en enda liten blick på innehållet, endast för att se, huru hon mådde, om hon ånnu bodde vid Gothersgatan, och om allt var som förr. — Förlåt mig Fredrik! sade han sakta och öppnade brefvet. Huru blef han icke till mods då han ösvertygades om Claras oförändrade, rena och ödmjuka kärlek. Tårarne runno ned öfver hans kinder, och han utbröt: — Jag dåre, hvar hade jag väl mina Ögon! Är det möjligt, att en menniska, som alltid skrutit af sin klokhet, kan vara så slagen med blindhet, så snårjd i villfarelser! Hunden skållde och det förekom Harald som om han hörde sång på afstånd. — Det år han, det år Fredrik! ropade han högt, ty: Der er et yndigt Land! hördes nu helt tydligt, och han blef till mods, som om han varit hemma i Danmark. — Hvad fan! ropade Fredrik då han igenkånde Harald. Är du ett spöke, eller år jag förhexad? Du har öppnat min rensel och låser mina bref! hvad skall jag tånka derom? — Förlåt mig, Fredrik, ack jag år så lycklig, jag jär låst Claras bref, och har sett att hon ålskar mig nnu. — Ja, tyvärr går hon det, satan har farit i slickungen! Men år det verkligen du? huru kommer du hit? och hvart tog du vågen den gången i Berlin? Harald berättade honom nu alla sina äfventyr. — Men såg du nu mig, frågade han sedan, hvar har du varit och hvarför har du gömt din rensel un