2— — — 0CC(C :: 56 ——E4nä7rht————— Härtill kommer ånnu den omständisheten, att det genom en särskild slapphet i lagstiftkrirgen går an för en låg smådare att, under sjelfva det åtal som mot honom våckes för smådelsen, inför domstolen öfverhopa den redan förolåmpade med långt vårre och årekrånkande injurier. utan att derföre blifva strassad med mer ån 10 riksdalers böter; och emot en sådan afgifts erlåggande kan han sedan, utan något sårskildt ansvar, fritt i tryck utSprida den åreskåndande skriften i egenskap af råttegångshandling. Detta sistnåmnda hårrår tydligt af en brist på förutseende hos lagstiftaren, och hvilket borde råttas. Uti Frankrike och England samt, så vidt vi kånna, de flesta andra lånders presslagstiftningar, år ett sSådant missbruk belagdt med sårskildt ganska strångt ansvar, likasom öfverhufvud allt sådant refererande af å bane varande råttegångsförI handlingar, som utvisar ett uppsåt att småda I någondera af parterna. Låsaren lärer finna, att en rättelse i nyss nåmnda brister på intet sått behösde göra intrång på råttigheten att fritt yttra sig Öfver offentliga, gifna och konstaterade handlingar, af hvad slag Som helst, utan endast afse ett kydd emot lögnens makt, som en hvar bår önska se ståfjad. Det skulle naturligtvis tjena till ingenting sför ögonblicket, att nu framlägga ett förslag till de råttelser vi anse hafva bordt komma i fråga, då sådant nu för denna riksdag år för sent. Likväl kan det ej skada att antyda vår åsigt angående några af de hufvuddrag, som den åsyftade förbåttringen borde förete. Det första vore sålunda — utan att ingå i någon undersökning om behofvet af en annan sammansåttning af juryn, hvilket kunde blisva ett kapitel sör sig — att göra det stadgande i tryckfrihetslagen till en verklighet, att tryckfrihetsmål -skola med största måjliga skyndsamhet afgöras, hvilket åtminstone till en viss grad kunde vinnas derigenom, att dessa mål icke behösde underställas hofrått i andra fall, ån då, liksom i andra brottsmål underdomstol dömt i fråga om lifvets eller årans förlust. Men den hufvudsakliga råttelsen vore, att ansvaret mera verkligt kunde drabba den brottslige. Detta kunde ske på två sått; det ena att det, med bibehållande för öfrigt af samma frihet för en hvar vålfrejdad person, som hittills, att utgifva tidningar, kunde genom undersökning utrönas, huruvida den säasom ansvarig anmålde också verkligen hade någon befattning med tidningens författande, eller åtminstone huruvida han vore så qvalificerad, att han rimligen kunde anses i stånd dertill. Om imellertid detta skulle anses innebåra en för stor inskrånkning, så kunde det modificeras deraf, att det hår, likasom enligt senaste tryckfrihetslagen i Danmark, åfven vore annan person obetaget att med sitt namns undertecknande upptråda såsom ansvarig för någon viss artikel; under vilkor att riktigheten eller identiteten af en sådan namnteckning åfven kunde undersökas och dervid begånget svek bestraffas. Slutligen kunde åfven med låtthet ett såmt — —JÅ— —— RrArAam —D Oe rree