— Riktigt! utropade han öfverraskad. Der står det Fredrik Claussen. — Fredrik, ja, det är han! Claras broder! då är han på väg till Wien. Men hvad kan hafva händt honom? jag riktigt darrar, han måtte vål ej råkat ut för någon olycka! Han? — Nej, han år så klok och omtånksam. Men i nårheten måste han vara, och jag går icke ur stållet förr ån jag tråffat honom. Jag skall nog stå på post om det också vore till i öfvermorgon. O, hvad det skall glådja mig att se honom och höra honom tala! Älskade modersmål! snart skall ljudet af dig glådja mitt öra. Ack om jag aldrig öfvergitvit mitt fädernesland! alltid blifvit bekant med verldens retelser! hvad har jag skördat annat ån bedragna förhoppningar, ånger, smårta och saknad! blå var min sjäis himmel då jag var hemma i Danmark, men nu hafva skyar skockat sig framför den, mörka som Böhmens granskogar. Når skola de försvinna, når skall mitt lifs himmel uppklarna af en Dy vårs milda solglans. Ack, hade jag varit född till en fattig bondgosse, i ringa vilkor och med blygsamma Önskningar, skulle jag genast hafva börjat bruka den fotsbredd jord, som blifvit min arfvedel. Jag hade då icke behöft begråta mitt hjertas frid, jag hade då icke sett min sällhet trampad i stoftet, min ande förslöad, min lifskraft bruten. Och dock gitves det folk som tro det vara en lycka att blifva född och uppfostrad i den förnåma verlden! Han satte sig på en trådstubbe och öfverlemnade sig åt sina tankar, hunden lade vånligt hufvudet i hans knå. — Trogne Unkas, sade han och klappade hunden. Ogillar du hvad jag såger, år jag oråttvis, ack, Unkas, jag tror du har rått. Hunden sprang plötsligen upp, ty en hare sprang öfver vågen; han ryckte ränseln ur Haralds knå. Ett