Den unga diplomaten. Novell af Edmund Lobedanz. (Forts. fr. N:o 192.) HI. I Böhmen. Han erfor en längtan att besöka kyrkan, som låg vid landsvågen från Dresden till Prag. En gångstig ledde öfver bergen och genom täta skogar, i hvilkas enslighet han ostörd kunde sysselsätta sig med sina tankar. Han mårkte icke att en grefve Albert tillhörig jagthund följde honom. Nu, i skogen, fåstades hans uppmårksamhet på honom, ty han gjorde underliga språng och krafsade i löfven, som lågo i Stora högar på j-den. Slutligen blef Harald nyfiken; kanske låg någonting doldt derunder, måhånda tillochmed en menniska. Han gick till stållet och kastade undan en del af löfven. Han hade gissat rått; der låg verkligen någonting, som förmodligen tillhört en resande. Det var en rånsel, ganska prydlig, onekligen allt för vacker att dess egare kunde vara gesåll, men student kunde han dock vara. — Huru har den hår kommit hit? frågade Harald sig sjelf, kanske har dess egare tappat något och måst gå tillbaka, samt imellertid velat befria sig från denna börda. — Men jag tycker att jag kånner igen den, låt se! och han öppnade spännremmarne.