Af heligt vemod i det blåa dga, Och detta vemodsfulla svårmeri i Är qvinnans våsen, år dess poesi. Dock skönast, Nordens hulda må, du år, Når som du går, en himmelsk tröstarinna Och nöden lindrar, sorgen hoppet ger; Då blir på jorden rein du engelinna, Då står du på din åras rensta håjd, Då gråta englarne hos Gud af fröjd. Se der i tårar ligger stum en mor, Hyars enda barn nyss röfvades af döden, Förtvislan blott i hennes bjerta bor Och Gud anklagar hon för hårda öden, Då nalkas du — förtviflan finns ej mer I Och modren hoppfullt emot himlen ser. Se der en yngling — mörk och öde var ans lefnad, liknande en dyster öcken, Då kommer du som morgonstjerna klar Och skingrar dimmorna och nattens töcken Och lifvets alla missljud, hjertats strid Upplösas, allt blir harmoni och frid. Och når den ljuder engång stridens röst . ? . I farans och i nådens svåra timma, När våldet nalkas sosterjordens bröst Och Ryska drakarne mot Stockholm simma, bå skall en Blånda åter träda opp, En mö, till hålften blom, till hålften knopp. De ljufva sköldmör skall hon föra ut På stridens vilda, stormupprörda bölja, Som Blenda skall hon segra ock till slut, Ty lyckan hellst med skånheten vill följa, Sein skal! dess öga gråta mången tår, Då hon på stridens dystra valplats går. Skön Valborgs minne lefver evigt qvar, Det skönaste af Nordens alla minnen, Hon, som så god, men så olycklig var Och nu så kår för alla trogna sinnen — — — 0. mången fager Valborg, finns ännu, Hvars lycka slits af fördomar itu —. Når svårdet Tirsing dådens runor skar På Hjalmar uti striden, Odd tillbaka Till Ingeborg det hemska budskap bar, Att bon sin brudgum måste nu försaka, Då brast det trogna hjertat utaf sorg; — — Så lljalmar sick ändå sin Ingeborg — 0, denna trohet uti qvinnans bröst Hur ljuf, hur skår år icke den i Norden, Den talar aldrig med passionens råst, Men himmelsk kårlek ligger uti orden, Den ej i egna lågor sig förtår, Den brinner tyst, men brinner aldrig ner. Nu Nordens hulda mö! farvål! farvål! Och glöm ej sångarn, fastån matt år sången, Gif honem blott en blick utur din själ, Och han förevigt skall sig gifva fången; — Men vredgas ej, slå ej ditt öga ner, Det år ju blott en blick, som han begår. Kln.