— ————7 ———— ket med er; ni måste särdeles interessera honom. Han påstår, att han sett er en gång förr i Paris, under revolutionstiden. Men det kan ju icke vara möjligt. — Det år sannt! svarade Harald; men han har måhånda kånnt min morfar, som då vistades i Paris, och hvars hufvud föll under guillotinen. — Verkligen? utbrast Hulda, år det sannt? och det såger ni nu först! Då år det honom, som han alltid talar om, och som frålst hans lif! Hvad säger ni! skulle det vara möjligt! ropade Harald. — Ack, svarade hon, det år en sorglig historia, ty hans ädla vån måste pligta hårdt för sin högsinthet. Men ert namn år ju helt annorlunda, det kan ju vara ett misstag. — Det år ganska såkert! Mitt namn bör icke vilseleda er, ty det var ju min morfar, som dessutom lefde under ett srämmande namn, jag tror under namn af Letessier. — Riktigt, så hette han just! O, jag tackar er, nu skyndar jag att såga honom, att han i er haft till gåst en dotterson af den ovårderliga vån, som gaf sitt lif för att rådda hans. Det skall glådja honom och lifva hans hjerta; snart hoppas jag kunna återföra honom nit. Den innerligaste glådje lifvade hennes ansigte, hennes Ögon summo i tårar, det barnsliga, som eljest låg i hennes sått, var försvunnet, och hon såg ut som helsans gudinna, hvilken nedstigit från himlen för att göra godt åt menniskorna. (Forts.)