———727 -----QZZBEesssuöesi ålskar mig icke. Jag har ju varit en dåre, ett barn. Ja, nu inser jag att du hade rått, når du gjorde mig fri, och jag tackar dig derför! Skulle jag med mindre passion se denna varelse, om jag ånnu vore bunden vid dig? Ack nej, tvertom! Kårleken kommer från himlen, genom motstånd tillvexer den blott i styrka. Du har sjelf låst mig från mitt löfte, Clara, mitt samvete år rent. Förlåt mig, att jag gör det som mitt hjerta bjuder. Harald försökte nu att nårma sig henne, men hennes oförklarliga uppförande gaf honom intet hopp. Började han ett samtal med henne, afbröt hon det alltid med ett kort svar, så beskaffadt att han icke vågade fortsåtta. Men i det samma såg hon på honom med sina stora ågon och ett så melankoliskt uttryck, att hans hjerta klappade högt och hans interesse steg allt högre. Huru skulle det vål gå med honom, om hon engång riktigt började tala, skulle han icke blifva aldeles upplöst i hånryckning och beundran, han skulle visst aldrig återfå sin andes frihet: — En dag kånde sig den gamle grefven mycket illamående, och alla i slottet råkade i en ångestfull rörelse. På aftonen santiserade den sjuke häftigt och talade om intet annat ån sin Hulda, som med obeskrifligt tålamod skötte honom. I thrummet, der samiljen hvarje afton samlades, ville samtalet icke rått komma i gång; den unga grefven Albert var i synnerhet tyst och förstämd. Det var icke någonting sållsynt under senaste tiden, men Harald hade icke fästat uppmärksamheten dervid, emedan han varit alltför mycket sysselsatt med sina egna tankar. Tid efter annan kom Hulda och lemnade underråttelser om huru den gamle grefven mådde. En gång vånde hon sig till Harald och sade: — Han sysselsåtter sig under sina fantasier mye