————— — kunde säga, att hos henne anden blifvit till kött eller köttet till anden. Hon talade litet eller intet, och man kunde nästan säga, att det icke eller behöfdes, ty att se hennes uttryckssulla ansigte och de djupa tindrande ögonen, var detsamma som att höra henne tala. Kärlek, ångest, medlidande och glädje, allt målade sig tydligt i hennes anlete. Inga ord kunde såga mer ån dessa lifliga drag. — Skulle jag måla poesien, sade Harald ofta till sig sjelf, når hans Öga med hånryckning hvilat på denna ädla varelse, så skulle jag måla hennes bild. I en skog vid en källa, sittande på en mossbevåxt klippa, måste hennes lifvande nårvaro framlocka blommornas andar; kållans sor!, blommornas doft måste blifva ett begripligt språk, och detta åter en ljuf musik, vid hvars klang tillochmed sjuklingen skulle återvinna helsan. — Fjorton dagar hade Harald vistats i detta slott, och ännu dröjde han och tänkte icke på att taga afsked. Var det Hulda, som qvarhöll honom, eller öfverhufvud det egendomliga lifvet der? Då han en gång efter en sådan afton, som vi skildrat, kom till sitt ensliga rum och från ett fönster blickade ut öfver den af månen belysta trakten, sade han till sig sjelf: — Hvad hindrar dig att fria till henne? Är hon icke en menniska liksom du? hörde du icke ditt hjerta klappa högt, når hennes blickar hvilade på dig? — Mod! mod! Står det icke i hvarje mans makt att tillkåmpa sig hvilken qvinna som hellst? år någonting omöjligt får en allvarlig vilja? Skulle det icke medföra lycka, når du ser poesien sjelf draga in i ditt hus? Förenar sig icke hos henne allt hvad en man kan Önska sig? Rikedom, rang, själsstorhet, skönhet! Är du för modlös att efterstråfva något, som år så sällsynt och upphöjdt? — Clara? — Hon