—7—7—— ben unga diplomaten. Novell af Edmund Lobedanz-. (Forts. fr. N:o 189.) III. I Böhmen. Kårleken uppträder åter försonande, den år den andliga vånskapen, understödd af blodets ljufva drift; ty ack! Anden ensam år svag som ett barn, och förmår intet. — Bevara kårleken lefvande hos dig intill döden, då skall du försonad skiljas från denna jord, och oldrig komma att tvifla på menniskoslägtets värde; ty, hvad som finnes i ditt eget hjerta, kan ju också finnas i andras. Når grefven talade så med sin kraftfulla ståmma, herrskade djup tystnad i salen. En ung flicka om sjutton år satte sig då på hans knå, lekte med hans hvita lockar och kysste hans panna. Det var Alberts niece, grefvens dotter-dotter. Hennes föräldrar voro begge döda, men hon hade funnit en fader i sin morfar. Derför älskade hon honom innerligt, och gubben sysselsatte sig mera med henne, ån meu sin egen son. Hulda, Så var hennes namn, var lika vacker som älskvärd. Hennes panna och kinder voro hvita som en hvit tårnros, men fårgades med purpur, når en skön tanke rörde sig i hennes själ. Hon hade blå ögon, och kolsvart hår, som var slätt tillbakakammadt och nådde i en enda flåta nästan till golfvet. Hon var ett så sållsamt och etheriskt våsen, att man