Från Riksdagen. Rlksståndens plena den 12 Aug. e. m. Ridderskapet och Adeln lade till handlingarne statsutskottets bet. n:o 302. Samma utskotts bet. n:o 303, rörande väckt motion att tolagsmedlen skola underkastas Rikets Ständers revisorers granskning, afslogs med 13 röster mot 12, hvarvid voteringens utgång bestämdes af den förseglade sedeln. Presteståndet biföll statsutskottets bet. n:o 303, om vidtagande af nödiga kontroller vid användande af städernas tolagsmedel för dermed afsedda ändamål. Ståndets enskildta utskotts lagafdelnings betänkande om pastoraternas klassifikation blef äfvenledes bifallet. Borgareståndet remitterade till behandling istatsutskottet en af hr Brinck väckt motion om ett under trenne år räntefritt lån å 100,000 rår till stora barnhuset i Stockholm. Statsutskottets memorial n:o 302 lades till handlingarne. N:o 303 afslogs på hemställan af W. Lagergren, som trodde att enda följden af den föreslagna åtgärden kunde blifva en eller annan kitslig anmärkning, hvarigerom man skulle söka inskränka den kommunala sjelfständigheten. Äfven hr Wern ansåg skrifvelsen icke vara af behofvet påkallad. Flere andra ståndsledamöter talade i samma anda. Blott hr Norin var för bifall, på det att det myckna pratet om tolagen en gång måtte taga ett slut. — På begäran af hrr Wern och Berger lades, med uttryck af ståndets ogillande, till handlingarne ekonomiutskottets betänkande i anledning af från ståndet erhållet föreläggande att besvara väckt motion om förbud för landthandlande att sälja bränvin. hondeståndet lade till handlingarne statsutskottets bet. n:o 302. Samma utskotts utlåtande n:o 303 biföllsDetta betänkande har nu sålunda för sig tre riksstånds beslut. Derefter företogs till behandling ståndets enskildta utskotts förnyade förslag till underdånig skrifvelse, rörande beväringsmanskapets vapenöfningar, och föranledde en på en gång långvarig och ytterst häftig diskussion. För bifall till förslaget talade en mängd ledamöter och bland dessa Svartling, Bengt Gudmundsson, P. Sahlström, Matts Pehrsson, Tobias Lind och Henrik Andersson. Mot detsamma talade Johannes Nilsson från Skåne, Ola Månsson, David Andersson, Nils Pehrsson i Boda, Petter Claesson, m. fl., som ville att skrifvelsen skulle aflåtas med de af ståndets sekreterare i densamma föreslagna uteslutningar och ändringar. Detta bestreds af Svartling såsom grundlagsvidrigt. Den punkt i förslaget, omkring hvilken diskussionen förnämligast hvälfde sig har följande ordalydelse: Uti begge dessa sina förutsättningar har bondeståndet, thy värr, missräknat sig. Chefen för landtförsvarsdepartementet har i utfärdade generalordres dels åt den bifallna första punkten i det nödiga förslaget (af år 1847) gifvit en vida större utsträckning, än som vederbort och med bondeständets rätta mening varit öfverensstämmande, dels ej fästat vederbörligt afseende på de i Rikets Ständers ofta åberopade skrifvelse (af den 8:de Juli 1848) uttalade åsigter och beslut, hvilket lagstridiga förhållande äfven blifvit af konstitionsrutskottet under innevarande riksdag hos Rikets Ständer anmäldt och sedermera föranledt tvenne riksstånds beslut att hos E. M:t framställa den önskan, att E. M. måtte ur statsrådet och från embetet skilja ofvanbem. rådgifvare. Det var detta åberopande af borgareoch bondeståndens beslut att anmäla n. v. krigsministern till endtledigande, hvarom den häftigaste kampen uppstod. A ena sidan påstod man, att detta åberopande alls icke hörde till saken och fördenskull nödvändigt borde uteslutas; å andra sidan åter yrkade man, att det ovilkorligen skulle qvarstå emedan det just var krigsministern, som vållat de öfverklagade förändringarne i sättet för beväringsmanskapets vapenöfningar, samt att qvarståendet hade så mycket mera skäl för sig, som expeditionsutskottet ej ännu besvarat bondeståndets återremiss med begäran om uttryckande af ett dylikt klander i det förslag till dechargeskrifvelse, som bem. utskott skulle ombesörja, och dessutom ansåg man det vore rent af nödvändigt, att K. M:t på någon slags officiell väg måtte erhålla underrättelse om bondeståndets opinion uti nämnde fråga. Oaktadt giltigheten af dessa anförda skäl, ville motpartiet ej gå in på desamma, och en af dess talare, Johannes Nilsson från Skåne, gick under stridens hetta så långt, att han lät undfalla sig sörolämpande omdömen om enskilta utskottet, i hvilket han påstod att ordförande och sekreteraren voro allrådande