Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1851, sida 1

— ——————————————————— För denna endas skull skall du fortfara att älska verlden, och liksom trohet och kårlek åro frivilliga lånkar som fåsta dig vid denna enda, så skall denna åter utgöra bandet som fåster dig vid lifvet. Ve den som anser verlden, för det högsta och första! Det skall komma en tid, då han med afsky skall vånda sig från den; men har han blifvit dess slaf, så skall det fattas honom både mod och kraft att sluta sitt Omkliga tillstånd. Lita icke på vänskapen, som sjuknar vid första frestelsen och dör vid den andra. Petrus förnekade sin herre 3 gånger nåstan i ett andetag. Hvarochen går sin bana, vånskapen år blott lik en bånk att hvila på, medan den långtansfulla blicken långt derifrån vid horizonten uppsöker det önskade målet. Har menniskan vål stårkt sina krafter, reser hon sig åter och vänder sin vån ryggen. Vånskap år långtan att meddela sina tankar och sitt hopp. Är hoppet uppfyldt och tankarne förvandlade till verklighet, så försvinner vånskapen i de flesta fall, dess blommor vissna, dess låga slocknar, snart dör den sista gnistan under askan. Vånskapen år, om man så vill, en villfarelse, en tanke som förvillat sig från en båttre verld ned till jorden, som ett lam ibland ulfvar. Det gifves menniskor, som födas med ögat våndt mot himlen. Dess blå utöfvar en magisk verkan: vånda de blicken åter till jorden, då klåder den sig i en himmelsk fårg, och de ana icke, att det år deras öga som ser verlden i ett bättre, men också i ett falskt ljus. — Det gifves dock vånskap hår på jorden, ehuru den år sållspord; det har jag erfarit. (Forts.) iniin —