Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1851, sida 1

— — — Harald hemkom mycket förstämd, han kände sig invecklad i så många snaror, och det var förbi med hans hjertas frid. Tjenaren hade dukat frukostbordet. Harald var icke hungrig, men mekaniskt tog han ett stycke bröd i handen, en tår föll ned på brödet. Då upprann en tanke i hans själ, som återfick sin shänstighet; han tånkte: xWer nie sein Brod mit Thrånen ass, Wer nie die kummervollen Nåchte Auf seinem Bette weinend sass, Der kennt Euch nicht, ihr himmlischen Måchte! Han steg upp och gick fram och tillbaka på golfet. v Det var isynnerhet det beroende i penningvåg, hvari han kommit till grefvinnan, som tyngde på hans hjerta. Hvarifrån skulle han taga så mycket för att åter blifva fri? Berlin bade blifvit honom odrägligt, han ville bort, ville resa, bland andra menniskor ville han åter finna lugn och styrka. Men, att resa utan pengar? Då erinrade han sig den unge böhmiske grefven Albert Mariany; hastigt tog han sin hatt och skyndade ut, för att uppsöka sin vån. Denne hade ett rent och oskyldigt hjerta och var honom mycket tillgifven, visserligen var han något inl skränkt, men i olyckans dagar uppsöker man de vånner, som man glömmer, så långe allt går efter önskan. Albert Mariany var kanske mindre inskränkt ån Harald i sitt öfvermod trodde. Visserligen hade han många egenheter, och tycktes något för mycket lågga sin barnslighet i dagen, men han var icke utan karakter. Han var sparsam utan att vara girig, och visste mycket vål, att det gafs tillfållen, då det var en pligt att hjelpa en vån ur förlågenhet.