Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1851, sida 1

I il —— —l——k—!— — ——————— ä —— men — då låste jag plötsligt: -En käpp år slömd. och borta var den sköna drömmen, jag stod åter på Berlins gator och hörde en pojke såga: Willem weeszt de det all, morgen haben wir keene Schule nischt! och jag tänkte: för mig år der hvarje dag en skola, hvar har den tagit vägen, den lyckliga barndomstiden? — Gifve Gud jag kunde älska Danmark lika högt som du? sade Harald. — Det kan du icke, ty du kånner det icke, du har icke lefvat bland allmogen, du har icke sett den rikedom i bjertat och den friskhet i anden, som döljer sig under den simpla tröjan, icke den rikedom af pligtkänsla och trofasthet, som besjälar våra fattigaste landsmån. — Trosasthet? hvad år det? sade Harald. — Icke sannt, det känner man icke når man födes baron? och ni skulle styra folkets öde, ni, som hvårken kånner dess behefver eller dess vårde! — Du förolämpar mig. — Det vill jag icke, men jag år demokrat, i ordets rena betydelse, det vet du. Låt oss nu dricka en skål på tyskt manr: Död åt tyrannerna! — Nej, sade Harald. Huru? Du slömmer dig, Fredrik, penningarne göra dig ötvermodig. Betänk af hvem du fått dem! — Det år i sin ordning att du försvarar henne! — Tig, oförskämde, du år drucken! jag går, i morgon våntar jag dig hemma hos mig. Halft bedröfvad halft förnärmad stod han upp och gick hem. Fredrik ångrade hvad han hade sagt och föresatte sig att afbedja det följande dagen. Men gjord gerning låter icke föråndra sig.