Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1851, sida 2

lvarjehanda. Mord af svartsjuka. Joseph Humblot, uppassare på ett Schweitzeri, Saint-Lazare i Paris, och endast 19 år gammal, ålskade sedan 8 månader tillbaka en 18-årig, utmärkt vacker flicka, Juliette Flame, som var fintvåtterska, och tycktes åfven vara lika högt älskad af henne. Juliette hade dock får kort tid sedan, Joseph ovetande, hyrt ett enskildt rum på rue Sartine. Joseph ålskade som sagt år den unga flickan med passion och hade för afsigt att gifta sig med henne sedan han fullgjort sin exercis-pligt, men han var tillika utomordentligt svartsjuk. Han visade likvål aldrig sina med hvarje dag ökade misstankar mot henne, och bemödade sig åfven att qvåfva dem, men öfverväldigades slutligen deraf så, att han beslöt sig till ett rysligt brott. Den 25:te sistl. Juli begaf han sig från sitt hem med en skarp rakknif i fickan, hemtade sin Juliette och gjorde med henne en promenad ånda till omkring klockan 9 på aftonen. De besunno sig då på rue du ChercheMidi, gingo in hos en vinhandlare och låto gisva sig en butelj vin, uti ett litet rum, hvarest fanns en sång. Den unga flickan tycktes vara mycket trått och Joseph lade henne i sången; derpå upptog han sin rakknif och sånkte der med blixtens hastighet och med sådan styrka i halsen att pulsådrorna afskuros och dåden nåstan ögonblickligen följde. Det arma offret feck endast tid att med qvåsd röst framstamma orden: Ack! mamma, mam ...mal!.. Mördaren, som var aldeles betåckt med blod, tvåttade sina hånder innan han gick ur rummet, kastade på sig sin paletot, den han förut aftagit, svepte den omkring sig för att dölja blodet på skjortan och underklåderna, samt lyckades komma ut, utan att våcka misstankar. Han begaf sig derpå till Seine-floden, der han aftvåttade sina klåder, hvarefter han gick hem till sina föråldrar och sade vid intrådet: Omsamna mig, mina föråldrar, det år för sista gången! Det år slut, jag år förlorad, schavotten väntar mig!Såsnart han omsamnat dem, tog han till slykten. Då polisen fick kunskap om brottet och signalement på den förmodade brottslingen, togos alla mått och steg för att gripa honom hvilket åfven lyckades den 27:de, mest genom hans egen oförsigtighet. Han var högst upprörd och beråttade med uppriktighet alla med brottet förenade omståndigheter, hvarefter han tillade: Jag år en stor brottsling; jag vet att schavotten våntar mig, och det har jag förtjenat; också Önskar jag att det måtte ske så snart som möjligt, ty jag lider förfårligt vid tanken på hvad jag gjort, och denna tanke förföljer mig oupphörligt. . . I går, sedan jag legat åfver natten i ett vårdshus utanfår barrieren, begaf jag mig till likhuset, i hopp att får sista gången få se den jag ålskat så högt, och så grymt mör