Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1851, sida 2

olver all huscts protokoller lör mötet den 18, då S. vågrade att fullståndigt aflägga parlamentseden, vore ofullståndiga. betta bestred talmannen. herefter ställde Sir B. Hall den srågan på primierministern, om regeringen ärnade beordra kronars siskal att åtala S. och derigenom få frågan juridiskt afg gjord. Då lord John Russel bårtill svarade nej, förklarade sir B. Hall, att nu återstod ingenting annat för hr S. ån att ånyo intaga sitt säte, och hr S. kom verkligen ned från låktaren och intog sin plats på en af husets bänkar. Talmannen uppmanade honom att oförtöfvadt aslågsna sig, alldenstund han icke aslagt eden, och då S. icke fogade sig efter denna uppmaning, anmodade talmannen husets öfrige medlem mar att understödja honom i ulösningen af sitt embete. Lord John kussel framstålde då ett sormligt andragande, att hr David Salomons skulle utvisas ur huset. Hr Osborne föreslog genast hårtill det amendement, att hr S. skulle hafva rått att behålla sitt såte. Hr Anstey understödde amendementet, men föreslog tillika, att debatten skulle uppskjutas, i anseende till det i huset rådande larmet och stojet. Detta sista förslag förkastades med 257 röster mot 65. Russels motion och Osbornes amendement komma alltså nu till förhandling, hvarunder hr Anstey åter tog ordet, dels för att förebrå regeringen att den tagit saken alltför lått, och dels för att upplysa, att, ehuru öfverhuset förkastat lagförslaget om Judars tilltråde till underhusct, så finnes dock i de gållande lagarne intet hinder för detta tilltråde, så snart de gått den ed, som aslagts af hr S. Enligt hans förklaring år tillägget: -vid en kristens sanna troicke någon integrerande del af eden, utan hör blott till dess sormaliteter. Tillika beklagade hr Anstey, att regeringen icke ville bringa saken för domstolarne, enår dessas utslag skulle sätta en gräns för vidare tvifvel. Sedan slera talare yttrat sig dels för, dels emot hr Salomons kom det till omröstning öfver hr Osbornes amendement, hvilket förkastades med 81 röster emot 229. Efter en långre stormig diskussion öfver lord Russels andragande t talade alderman Salomons sjelf. Han råttsärdigade sitt djersva oppträdande med den förklaring, att han framför allt hade pligten emot sina valmän för ögonen (hår, hör!) hvilkas råttigheter och privilegier voro soupplösligt förbundna med hans egen rått (hör!). Han skulle foga sig efter huscts uttalade vilja, förutsatt, att tillräcklig makt användes, för att bevisa hans valmån, att han blott gifvit vika för våldet. (Håga hurrarop. Ett andragande på uppskof med debatten förkastades åter, och lord Russels motion antogs med 231 röster emot 81. Talmannen underråttade nu aldermannen om husets vilja. Aldermannen rörde sig dock icke ur flåcken, tills, på talmannens befallning, husets polistjensteman framtrådde och lade sin hand på hans skuldra. Då reste sig hr S. under höga rop: -till ordning, till ordning! och tog Åter plats på en åhörarehånk framsör skranket. Ämnet sysselsatte ånnu huset en stund. Lord John Russel svarade på Osbornes förfrågan, huruvida regeringen årnade inleda en råttegång emot Salomons, att om Salomons så önskade, så skulle det vål finnas någon, som vore så förbindlig att anklaga honom. — I nåsta måte den 22 Juli kom saken åter före. Lord John Russel föreslog nåmligen, att huset skulle beståmdt förklara, att hr Salomons icke vore beråttigad att intaga sitt såte i huset, så långe han icke aflagt afsvårjelseeden på det i lagen söreskrilna sått. Ministern beklagade, att lagarnes närvarande tillstånd försatte Judarne i ett så ofördelaktigt låge, men förklarade sig för förpliptigad att framkalla ett utlåtande af huset i frågan. Hrr Anstey och Bethell söreslogo ett amendement, hvilket skulle innebåra, att såvål baron v. Rothschild som hr Salomons, då de aflagt hyllningsoch supremateden och åfven afsvårjelseeden på det sått, hvarpå huset genom lag år förpligtadt att taga densamma, voro beråtligade att intaga sina säten såsom medlemmar i huset. Hr Bethell stödde sitt amendement hufvudsakligen derpå, att en åldre lag förfogar, att Judarne öfverallt skola gå eden isamma form som det sker inför domstolen, hvilket fördenskull äfven mäste gålla om afsvårjelseeden inför parlamenl I