Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1851, sida 1

han log oeh vände sig till ett svartklädt, smärt fruntimmer med svarta ögon och svart hår, som setat tyst på något afstånd. — Vill ni sjunga Benjamin, grefvinna Klinkoff? — Ja mycket gerna! och hon kastade en triumferande blick på de kringstående, men antog genast en mycket allvarlig och blygsam min. Duetten sjöngs; det var en sann njutning. Haralds klangfulla bariton harmonierade så väl med hennes rena, klara altröst. Ett visst svärmeri genomgick hela föredraget, ty i grefvinnans väsen låg något theatraliskt. Hennes blick hvilade under sången med oförtäckt interesse på den vackre unge mannen. Då musiken var slut, kringbjöds glace. Sällskape delade sig i flera grupper, några gingo in i fönsterför-t djupningarne och samtalade sakta med hvarandra. Bland dessa voro äfven Harald och hans moder samt den lilla rödlätta kusinen. Modren såg med betydelsefull blick på det vackra paret. Harald varseblef detta och hans ansigte mulnade; han lemnade gruppen och flickan rodnade. I ett annat rum satt grefvinnan Klinkoff, den rika, sköna, 24-åriga enkan, och stödde hufvudet i handen. — Nästa vecka, sade hon till en äldre dam, en fattig slägting, som vistades i hennes hus, resa vi till Berlin; jag ämnar uppehålla mig der någon tid, ty jag tycker att det är så tråkigt här i Köpenhamn. Ack, hvad han är intagande i afton. — Han är en älskvärd man, sade den andra damen, — Men han har ingen blick för mig. Hon suckade theatraliskt och hennes ögon blixtrade Deruppe! sade hon läggande ett finger på sin mun Derpå log hon, reste sig upp oeh gick åter in i salongen (Forts.)