Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1851, sida 1

— Bästa moder, var lugn! Jag är fri; Clara har gifvit mig mitt ord tillbaka — och efter de allmänna begreppen år jag fri. i — Du gör mig lycklig. Tacka Gud att din ung-— doms-öfverilning icke haft några allvarsammarej följder. En tid kommer väl då det icke skall smärta dig, att du ej mera är bunden vid det ord, som din ungdomskänsla föranledde dig att uttala. — Du förstår mig icke min goda mor, jag säger enligt allmänna begrep, det vill säga, att jag beslutat, att under alla omständigheter stå fast vid det som jag anser för mitt lifs högsta lycka. Modren skakade på hufvudet och teg; Harald teg äfven, själens harmoni var återvunnen, kärleken var åter insatt i sina förra rättigheter. Han bjöd sin moder armen och förde henne till den klart upplysta salongen. Det der församlade sällskapet lyssnade just då till en sång, som utfördes af ett rödlätt fruntimmer af omkring 17 år. Det ville icke gå riktigt bra med ackompagnementet som sköttes af en ung löjtnant. Flickan tystnade derför plötsligt vid ett af hans felgrepp. — Der kommer min kusin Harald, ropade sångerskan glad, vill du ackompagnera mig? — Ja, med nöje! svarade han och satte sig vid pianot. Allas ansigten klarnade, ledsnaden försvann. Damerna trängde sig fram till instrumentet för att beundra hans konstfärdighet. Den lilla sångerskan uppeldades ända till passion af hans genialiska preludium och ackompagnementet, hela sällskapet blef elektriseradt och en djup tystnad herrskade ibland åhörarne. Då sången var slut utbröto alla i beröm och beundran och en liflig konversation inträdde. Duetten! ropade en röst, duetten ur Joseph ropade alla bifallande. Harald kände sig smickrad af den rörelse han väckt;