Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1851, sida 1

själ måst göra, för att frivilligt afsäga sig sin lycka, skall luttra hela hennes väsen. Med ett sådant medvetande skall hon bära sin framtid, den må blifva hurudan som helst. Och glädjen skall blifva desto större om han kommer åter och säger: jag har förblifvit dig trogen. — Gud gifve att så skedde! sade Fredrik. Modren sjelf var prestdotter från landet. Hennes faders skrifter voro berömda såsom en älsklingslektyr för hvarje menniska med tanke och känsla. Den bildning vi beundra hos dottren, hade hon mottagit af honom och hon hade erhållit en omsorgsfull uppfostran, oaktadt hon egde 9 syskon. Hennes moder dog tidigt, hvarigenom hon som den äldsta sjelf blef en moder för sina systrar. Under detta kall lärde hon sig till fullo känna lifvets allvar och samlade den vishet som laddå hennes handlingar. Hon betraktade verlden med fördomsfri blick. — Då också fadren snart dog, bar hon med sällspord fattning sitt bårda öde, och hennes krafter tycktes tillvexa under denna börda, — På sin dödssäng hade presten bedt henne att icke låta något af barnen komma ut ibland främmande. Hon lofvade det nästan omöjliga och lättade derigenom sin faders hjerta i sista stunden. Med tillhjelp af ett oväntadt understöd slog hon sig igenom, och hennes mindre lyckliga omständigheter mildrades något, då två af hennes systrar redan i deras 17:de år blefvo gifta med välmående landtbrukare. Dessa bidrogo nu äfven att lätta hennes tunga börda. Hon älskade tidigt, men den utkorade kände icke hsnnes tysta kärlek. Han blef gift, och hon begret sin uugdoms enda, sorgligt ljufva villfarelse. (Forts.) ——L— RR —