ning velat söka tröst. sar ån flickor, hvarsöre man funnit att i ett samhålle finnas flera qvinnor ån mån och man fått det ordspråket att qvinnorna åro seslisvage. Betraktar man kroppskonslitutionen, så är det allmänt antaget, att den robuste, i sysiskt hänseende båst lottade söreträdesvis dör, då den farligare angripes af en sjukdom, och att deremot den svagare år hårdigare i kriser. Denna tro år grundfalsk, och kan ej förklaras hafva uppkommit af annat skål, ån att den svage i denna förestållIcke ens i nervåsa febrar år detta fallet. — Hvad angår årstiden, så år det ett factum, att största dödligheten år om våren, derpå om vintern, och dernåst sommaren och hösten, och mårkeligt år, att dödligheten vår och höst alldeles svarar mot den om sommaren och vintern. Om sjuklighetens förbållande i detta hånseende har man ej ånnu kommit till tillfredsstållande resultater. — Om klimatets inverkan hafva vi oss ej ånnu mycket bekant; det år en gammal erfarenhet, att de acuta sjukdomarne herrska mest i tropiska klimater och aftaga sedermera uti den tempererade, men intet vidare år fullt kåndt. — Hvad betråffar graden af civilisation, så år det en mycket utspridd tro, att lifvet i naturtillståndet år långre och fritt från sjukdemar. Detta år en grundfalsk tro, och en förmodan, ovårdig menniskans begrepp om en god och vis skapare, såsom skulle han till civilisationens fördelar lagt ett sådant straff. Tvårtom: med hyfsningen har lefnadsåldern tagit till i långd. Af franska vetenskapsakademiens ledamöter åro de flesta åldrige mån, och för den ofvan anförda förmodan finnes intet enda bevis. — Att lefnadsstållningen utöfvar ett inflytande i fråga om sjuklighet och dödlighet år tydligt, ehuru det beståmda förhållandet ej ånnu blifvit nåjaktigt uppgivet. Alla de arbetare, som arbeta skiftesvis i luften och hemma, äro minst sjuke; de som hafva sitt arbete nåstan uteslutande i fria luften (t. ex. murare) åro underkastade föga sjuklighet, men de då oftare deruti. De som åro för beståndigt likasom inspårrade i hemmet med dess qvafva luft (d. å. i det olåmpligaste lefnadssåttet), då oftast och åro mycket sjuklige. Sjukligast och dödligast äro dock de, som ej ha annat arbete ån att åta, dricka och sofva; de roa sig i sanning till döds. (Forts.)