dat, latt adagalagga, IMa festade Kåbeltas och linor vid densamma, 2 par oxar förspåndes och vid pass 100 man, sattade i tågen; allt gick ganska godt så långe djuret slöt, men når det rörde vid bottnen, sprungo alla linor tvärt af. Når man nu besinnar denna ofantliga tyngd, så blir det i sanning förvånande, att Hvalen måktat framskjuta i hafvet med pilens hastighet. Ått verkligen så varit förhållandet, bevisades deraf, att man i djurets mage fann vid öppnandet 4 skålhundar, 3 af det stora slaget af 3 alnars långd, den 4 något mindre, hvilka alla nyss blifvit slukade såsom ånnu ostyckade och med huden ånnu hårbeklådd. Dessutom funnos åtskilliga laxar af 1 till 14 lispunds vigt. Nu år det allmånt sedan långe bekant med hvilken obeskriflig hastighet skålar och laxar skjuta fram, och då ej dessa snabbilande djur kunnat undgå Hvalens roflystnad, inses lått dennes kraft att framskynda. Såsom ett exempel på hafsdjurens snabbhet omnåmnde professorn Svårdfisken; på Hunterska museum i London förvaras ett stycke af ett skeppskrof, genomstunget af det ånnu deri fastsittande svårdet af en svårdfisk; detta skråf år dock 14 tum tjockt, ytterst kopparbeslaget, derpå försedt med ett lager af filt, och så en dubbel ekplanka. Till denna Spåckhuggares naturhistoria hörer att de, likasom Vargarne i skogen, stryka omkring i skaror, och då de få se t. ex. en Grönlandshval sprida de sig åtskiljs och anfalla sedermera offret från alla sidor, hugga sig fast vid detsamma och utpeta stora stycken spåck ur dess kropp. Professor Nilsson omordade sedermera de i Sverige funna fossila qvarlemningar af Hvalar. Dessa åro ej införda genom någon yttre omståndighet, utan der de nu ligga, der hafva de lefvat och dödt — ett bevis får den skandinaviska jordens höjning eller dess hafs sånkning. I början af förra seklet fann man vid Wånga i Westergåthlard, 12 mil från hafvet, samt på en höjd af 330 fot, en af Svedenborg nårmare omtalad Hval. Huru lång tid har ej förflutit sedan detta djur der lefvat, och denna hafsbotten uppskjutit till en ansenlig backe! Nåra Ystad fanns 1722 qvarlefvor af en annan Hval (skelettet förvaras nu i Lund); och vid Helsingborg fann man den tredje arten. Alla dessa fossila åro alldeles desamma som de ånnu lefvande. Den vid Wånga år en för nårvarande s. k. Grönlandshval, den från Ystad år Balenoptera longimana, och den vid Helsingborg funna år en Späckhuggare, alldeles lik med den, som nyss strandat i Blekinge. Af den förstnämnde har man flerestådes funnit qvarlemningar, nu har den dragit sig upp mot Grönland; och om man frågar huru det såg ut den tiden, då Grönlandshvalar plöjde vågen öfver de nuvarande Westgöthafålten, så svarar ingen derpå, om ej i en framtid den vetenskap, som helt nyligen uppstått och med förvånande skyndsamhet utbildat sig, nemligen ethnografien, derföre kan lemna en antaglig redogörelse. Prof. Sommer från Köpenhamn talade om förhållandet mellan dödligheten och sjukligheten, anmårkande att talaren ej ville framkomma med något för låkaren eller statistikern helt nytt eller fullståndigt, blott undanrådja några af de söreställningar om sjukdomar, som hos folket i allmånhet äro gångse till sölje af bristande insigt i verkliga förhållandet. Man tror nemligen, att emedan många åro sjuka, år ock dådligheten stor, och att de flesta sjukdomar åtföljas af död. Han åskådliggjorde sitt föredrag genom en tasla, på hvars öfre del en linie genom olika riktningar utvisade dödligheten under olika åldrar, och på hvars nedre del genom en dylik linie sjukligheten visades. Hvart 6:te barn dör vanligen under 1:a året, sedermera aftager dödligheten jemt till det 7:de året. Mellan 13:de och 14:de året år dådligheten ringa, men med de skridande åren fortskrider ock dådligheten sakta; från det 37:de till det 60:de stiger den allt mera, och mellan det 60--70:de år den stark, men derefter starkare ån till och med under det första. Sjukdomslinien år likaledes starkast vid och straxt efter födseln, förminskas derefter betydligt, så att den mellan det 15:de och 19:de är allraminst; derpå stiAR 40. Ar