Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1851, sida 1

—————— —ä— —— —— Han teg ett ögonblick och fortfor derpå: — Är det icke tillräckligt, när vi båda äro öfvertygade om sanningen af vår kärlek? Ställer den oss icke på ett trappsteg, som utestänger alla anspråk, och der vi kunna lefva lyckliga för oss sjelfva? Är icke din bildning verkligen vida högre än man kunnat förmoda af din faders ställning? Blifver du icke af mitt stånd när du är min hustru, och hvem frågar nu för tid efter sådant. — Allt det der är sannt, Harald, och jag och min moder äro begge stolta nogatt icke deruti se ett hinder för vår förening, men du i din ungdomsvår bör icke gripa ini ditt öde, och jag skulle handla oförsvarligt om jag för min skull ville draga nytta af din kärlek till mig. Ty hvad värde har jag? Nej! nej! jag tager icke mina ord tillbaka. Må det vara min tröst att se dig gå framåt på ärans bana. Du är bestämd till någonting stort, du skall måbända förvärfva dig ett namn i ditt fäderneslands historia, och ingenting bör störa din lyckas fria utveckling. Hon betäckte ansigtet med sina händer, såg tyst ned mot golfvet och uppbjöd all den kraft hon egde att vara lugn: Han kände sig besegrad af denna flickas sällsynta högsinthet; ban insåg att det skulle vara fåfängt att försöka rubba hennes beslut. Men bilden af de sköna stunder han upplefvat vid hennes sida, stod klar för hans själ, och tanken att förlora henne var som ett dolkstyng för hans hjerta. I en prestgård på landet, der han inackorderadt sig, hade han lärt känna benne; de bodde en tid i samma hus, ty prestens maka var Claras tante, och redan då slöto de ett förbund för hela lifvet. Detta hade egt bestånd intill denna dag. — Clara, började han med låg röst, när jag första I gången såg dig, var det icke blott mitt öga som upp