sinna förgiftningsbrottsligheten sannolik, utan till och med satt utom fråga? Det återstär i hela saken intet annat ån det v. S:ska partiets obestyrkta påståenden, formodanden och infall. Skulle jag vilja, så vore sör mig ingen svårighet att uppråkna personer, mot hvilka långt plausiblare misstankar kunde riktas. Men jag nåmner dem icke ens till namnet, emedan jag anser dem oskyldiga; och jag tror, att i fall gubben v. S. verkligen kommit i beröring med gift, detta då har den grund som jag uppgifvit i mitt bref till herr polismåstar Stråle. Men hvad år då egentligen orsaken — kan man fråga — hvarföre man tagit mig så förfårligt för hufvudeti denna sak? Grunden hårtill år ingen annan ån den, att jag gjort en utländsk resa, och icke ånnu kommit tillbaka för att svara i polisen. hvilket man tycker att jag borde. Det år således hufvudsakligen hårom jag har att utlåta mig. Första skålet till resan har jag i ett föregående bref omtalat: det behöfver jag icke nu vidröra. Det vigtiga år, att såga, hvarföre jag icke sedermera brådstörtade, och åfven med förlorande af andra göromål, återkom. Se hår orsaken dertill: Till en början måste man observera det vigtiga, hvarpå man i opinionen alls icke synes tånka. nemligen, att jag ån i denna stund ingen juridisk skyldighet har eller haft, att instålla mig i polisen, såsom aldrig dertill kallad. Det år vål sant, att man förmodligen, sedan jag afrest, skickat för att kalla mig, men ej tråffat mig, Sådant har ofta håndt med folk, och kan ånnu oftare hånda, sålånge det ej år fria menniskor anbefaldt, att enkom sitta hemma och vånta på kallelse. Men då jag var afrest, utan att vara förut kallad, var jag således alldeles icke afviken. Juridiskt att tala, berodde det blott på mig sjelf att komma in till polisundersökningen, eller icke. Jag skall nu åfvergå till det moraliska eller högre skålet, hvarföre jag ännu icke infunnit mig. Jag år fullkomligen öfvertygad, att, såvida icke svensk råttegångsordning skall brytas och en ny stiftas för att enkom förderfva mig (hvilket jag alldeles icke tror vara den nuv. aktade polischefens mening), så måste hela den v. S:ska undersökningen och ransakningen, i hvad den rörer mig, abutera till alldeles ingenting, såsom ej stödd på något. Detta måste blifva slutet, såvida ej lagförtrampning skall förutsåttas; och detta slut måste lika vål, förr eller sednare, inträffa, antingen jag år närvarande i polisen för att höra på alla de v. S:ska personernas obestyrkta och (såsom ogrundade) obestyrkbara påståenden; eller om jag icke år det, då hr polismåstaren lika vål af de nämnda personerna kan höra och utröna deras brist på giltiga grunder. Men se hår skillnaden emellan om jag nu genast hemkomme, eller ej. Emedan jag ögonblickligen blifvit utskriken öfver hela landet såsom saker till giftblandning, stöld, namnförsalskning och kanske ännu annat som jag icke hört af, men som man lått kan påsinna når man har god vilja till dylikt; så befinner sig för nårvarande allmånna tånkesåttet i anseende till mig i ett slags raseri, ett rus, som för mig redan haft de menligaste följder. Hvad skulle hånda, om jag genast instållde mig? Då man i ransakningar vanligen råttar sig mera efter den förfärliga rubriken, ån efter sakens egen sanna grund (som först utredes under målets gång), så skulle jag, såsom citerad för de horriblaste brott, insättas i ransakningscell, och der, sysslolöst och gagnlöst, försmåkta så långe de v. S:ska personerna hade något att tycka, eller så långe vederbörande funne för godt. Vore min person nådig för utredningen, så borde jag underkasta mig det omtalade obehaget att sitta som ransakningsfånge, gå mellan vakt o. s. v. men då jag, enligt det föregående, visat, att så icke år, torde jag kunna göra någonting båttre. Når det hemska och förfårliga ovåder rasat ut, som nu ej blott i Sverige, utan, efter hvad jag finner i utlåndska blad, åfven i en stor del af det öfriga Europa stormar emot min person, vid hvars namn man icke skyr att fåsta de mörkaste epitheter: når hela detta rus afdunstat, och man upptäckt grundens nulliAW—