— Herre Gud! bevare oss för den röda mannen! Taillefer dog i slutet af Febr. 1830; Gud förunnade honom icke den nåden att värma sin hvita och vördnadsvärda hjessa vid Julisolens strålar. Före sin död testamenterade han det lilla han egde qvar åt de fattiga. Förgäfves försökte hans fiender att beröfva hans kropp en kristlig begrafning. Hans begrafning var en högtid för Origny. Royalisterna hoppades att ingen utom pigan skulle följa hans lik till kyrkogården, men folket, hastigt lifvadt af den heliga eld som lyftat deras förfäder till ära (folket kar nu för tiden också säga våra förfäder), öfvergaf sina sysslor och bildade en ärofull procession åt den ädle bädangångne. Likkistan bars som vanligt bär af dödgräfvarne; men vid kyrkodörren skiljde sig några ålderstigna män från lederna och täflade om äran att få bära Taillefer till kyrkogården. En djup och högtidlig tystnad herrskade. Vid grasfven sanns ingen som talade em den aflidnes egenskaper; men den jord, som mottog honom i sitt sköte vattnades med tårar. Taillefer jordfästades i ett hörn af kyrkogården i Origny; ingenting ntmärker hans graf, som är dold under högt gräs. Då och då ser man ännu en gubbe eller en ung man knuböja der, en republikan från 1789 eller en republikan från 1830. Det fordna värdshuset är nu en ruin liksom slottet de Meseray; de två rivaliserande makterna äro båda slagna af en annan lie-beväpnad makt, som kallas Tiden eller Döden. . Vid åsynen af värdshuset var jag nära att gråta; och i samma ögonblick såg jag med oändligt bebag en vacflicka från Origpy stanna helt tankfullt och rörd framför det fönster der Margareta förr vattnat sina blommor och kastat förstulna blickar på sitt hjertas älskling.