de slopade gevären icke varit brukbara. Hr Billström instämde med hr Petre samt anförde förra riksdagens beslut. Afven hr Winge förenade sig med hr Petre, och yttrade, att han ansåg folkets förtroende gifva ett vida säkrare skydd ån bajonetterna. Hrr Hörnstein, Hesselaren, Falhem och Brinck yrkade åfven, att endast 100,000 rdr måtte beviljas. Af samma åsigt var hr Ekholm, som skarpt klandrade krigsförvaltningens missbushållning och förmenade, att de gamla gevåren bordt i vederbörandes ågon hafva till excersis varit mycket tjenligsre, ån de nya, af det enkla skål att de — skramlade mera. Hr Wern ansåg, att man åtminstone aldrig borde bevilja mera ån 167,000 rdr, eller lika mycket, som hitintills åtgått; dock trodde han att 100,000 rdr ganska vål kunde vara nog. På en anmärkning af hr Halling att ÅDanmarks exempel visar, det förtroendet icke skapar gevär, genmälte br Petrs: att Åhan önskade, det den Dannebrog, som funnes inom ståndet (hr H. år riddare af Dannebrogsorden) måtte lysa som en klar demokratisk stjerna och föremå innehafvaren, att, i likhet med gifvaren uppoffra royautens fördelar för landets. — Derefter upplågade en skarp ordstrid mellan hrr Petr och Lagergren, hvilken af den förre apostroferades för sin Österlåndska Odmjukhet, hvarpå den sednare genmälte, att han aldrig låtit eller ämnade låta konsternera sig af hr Petres storordighet, samt att landet skulle för öfrigt få döma dem emellan. — Hr Palander tillstyrkte naturligtvis bifall till utskottets förslag hvaremot hr Ekenman, som ansåg att 200,000 rdr vore för mycket och 100,000 rdr för litet, på grund af hr Werns utredning af frågan förordade ett anslag af 160,000 rdr. Detta förslag segrade ock i första voteringen med 25 röster mot 22, hvilka voro för blott 100,000 rdr, samt i den andra med 30 mot 17, som voro för bifall till utskottets förslag. Om den politiska takt och konsequens, som legat i att ej bevilja mera ån det allra nödvändigaste till en minister som tvenne stånd anmålt till skiljande ur konungens konselj, tycktes borgareståndets pluralitet icke denna gång bekymra sig. — 4:de punkten afslogs; vid den 5:te, angående 50,000 rdr till äldre gevårs apterande för slagkruts antändning, yrkade hrr Petr, Ekholm och Winge afslag, men hrr Gezelius, Brinck, Norin och Lagergren bifall. På hemstållan af br Wern nedsattes, med 32 röster mot 12, nyssbemälte summa till 25,0000 rdr, äfvensom anslaget i 8:de punkten från 15,000 till 10,000 rdr, i enlighet med det af bondeståndet fattade beslut. Det i 10:de punkten förordade anslag af 105,000 rdr till fåstningsbyggnader nedsattes till 75,000 rdr årligen. Hr Lagergren reserverade sig som vanligt. Vid föredragning af n:o 225 yrkade hr Petr att anslaget till flottan skulle nedsättas till 476,000 rdr, på sätt inom bondeståndet egt rum. Ialaren ansåg det vara så mycket mer skäl i att göra denna nedsättning som junkerpartiet efter all sannolikhet inom kort skulle störta den nuvarande sjöministern. Hr Wern ansåg det af hr Petr åberopade, af bondeståndet fattade beslut grunda sig på en missräkning och tillstyrkte ett anslag af 500,000 rdr eller 8000 rdr öfver hvad K. M:t i sin proposition begärt. Härutinnan understöddes han af hrr Polander, Wedberg och Norin. Ståndet beviljade äfven det af utskottet tillstyrkta runda summan af en half million. hondeståndet afslog, att börja med statsutskottets utlåtande n:o 221, angående befrielse för utsockne fråälsehemmanen i Halland från rotevakansafgifter. I stullet antogs det af utskottets inkomstafdelning uppgjorda förslag. Bevillningsutsk:s betänkande n:o 15, ang. grunderna för den allmänna bevillningen m. m. dels bifölls dels lades till handlingarne, utom 23:dje punkten, rörande posthemmans befrielse från bevillning på vissa vilkor, hvilken afslogs, samt 73:dje punkten, i hvilken utskottet föreslagit en nedsättning till af det för jernbruks värdering bestämda minimum. För bifall härtill talade, bland andra, Svartling, And. Eriksson, Uhr, Matts Mattsson och Ola Månsson. Strindlund åter var emot all nedsättning för jernbruken, emedan brukspatronerne blifva nog välmående och frodiga ändå, samt åka i granna vagnar, under det att annat, lika hederligt, folk måste åtnöja sig med att gå till sots. Härutinnan instämde Medin, som fann det ej vara nog med patronerne; äfven deras inspektorer och förvaltare blifva rika karlar. I följd af dessa förebragta skäl, om de så skoIKT AR PAGE SRDGSR ST TT ARE KR MAERSK ARN SNRA