Vid Girondisternas död hade Taillefer fällt bittra tårar; vid Camille Desmoulins död föll han i en dyster förtviflan, han såg sig ensam, utan vänner på detta stora revolutionens röda-haf, der han gått ombord med sitt mod och sin uppoffrande tillgifvenbet; och då han icke mera såg land, men dock ännu himlen, der hans maka och dotter väntade honom, ville han dö. Förgafves försökte han att taga lifvet af sig sjelf. En morgon kastade han sig uti en dam, men en bonde kom i detsamma och drog honom upp. — Ack! sade han i det han tackade mannen, jag ville så gerna rädda mig sjelf från lifvet. Imellertid återkom småningom hans mod, så att han ansåg sjelfmord för en seghet, och att det bevisade mera mod att uthärda ett sorgfullt lif. Han dog vid 80 års ålder. Ända till 1815 styrde han med klokhet sitt distrikt. Vid Napoleons fall jagades han på ett ovärdigt sätt från stadshuset i Origny. Ehuru han ickg älskade kejsaren, saknade han honom dock bittert, ty med honom ansåg han Frankrikes ära falla, och hang förnämsta känsla bade alltid varit fosterlandskärleken. Några gubbar i Origny, hvilka blifvit de gamla frihetsiderna trogna, samt några andra unga, ädla och enthusiastiska män bugade sig alltid då de mötte den hvithårige Taillefer. Folket betraktade honom under tystnad, och om söndagarne vågade de, långt ifrån de rika, som kunde beröfva dem arbete, i sin hänryckning ännu såsom i fordna dagar ropa: Lefve Taillefer! Men de rika, de rädda samt fredligt och beskedligt folk sågo alltid jakobinerna med förskräckelse. — Det är en röd, sade många af dem då de mötte honom vid messan, dit Taillefer gick för att bedja Gud. — Mina barn, sade somliga mödrar, Gud bevare er för jakobinen! Han är en varulf, som skulle äta upp er om han kunde åter uppväcka revolution. Och barnen sade i sina böner: