— — — — — —— — — —————— var död liksom alla hans offer höll ännu qvar Arnould med sina blodiga klor. — Ett vilddjur tillochmed i döden! sade Taillefer. Några minuter betraktade han Emmelinus båda alskare, slutligen sade han föraktligt: — Jag är olyckligare än ni. Då öppnade Arnould sina slocknande ögon med ett vemodigt leende. — Olyckligare! mumlade han, i det han alldeles lösgjorde sig från sin fiende, I detta ögonblick nedföll septembrisörens hand under snön och tycktes säga till Arnould och Taillefer: — Septembrisören har på jorden varit och skall i evigheten förblifva den olyckligaste af alla tre. Ruinerna. Septembrisörens ben kringströddes af vargarne liksom grefve de Meseray s. Den omättliga guillotinen, af Arnould beröfvad en af bland sina verksammaste leverantörer, fordrade åter den unga markisens hufvud: med största svårighet lyckades Taillefer att rädda honom äfven denna gång. Två långa år tillbragte Arnould i modershemmet, försvagad af alla utståndna kropps och själsskakningar. Ofta, när aftonen kom med sin melankoli, gick han afsigtlöst till Meseray-skogen, der han som en dåre irrade omkring på alla stigar. Vid åsynen af slottet stannade han plötsligt, och betraktade tyst dess sorgliga ruiner. Omsider, sedan hans smärta något stillat sig, afskakade han overksamhetens kedjor. Frankrike var befriat från skräckregeringen; Bonaparte höjde sig efter denna sorgens natt som en bländande sol. Lifvad vid glansen af denna unga ära, ville Arnould sluta sig till dess öden. Bonaparte, hvilken såg honom såsom soldat uti 1talien, förde honom med sig såsom kapten till Egypten; Bonaparte återvände till Frankrike, men icke Arnould.