En Drame år 1792, af Arsene HOussaye. (Forts. och slut fr. N:o 169.) Septembrisören hade kullkastat Ärnould och försökte krossa honom i sina jattearmar; men Ärnould fattade honom och slet sig lös. Derpå störtade han upp och trampade på sin fiende med afgrundsglädje; fattade sitt mordvapen och tog ett hopp och gaf septembrisören, som afven rest sig, ett väldigt slag, som lade honom till marken. — Emmelina! du är hämnad! ropade Arnould segerglad, stödjande sig på den fallnes flämtande bröst. Han såg upp till himlen liksom för att tacka Gud. Men ännu var icke allt slut: med en hand hård som jern, och naglar skarpa som vilddjursklor grep septembrisören om Arnoulds hals och klämde tillsammans hans strupe. Den olycklige ynglingen som fruktade att duka under, utan att med det samma göra slut på det odjur som kastat fadrens hufvud till dottren och älskarinnans till älskaren; samlade i sista ögonblicket de yttersta krafterna ach riktade ännu ett förfärligt slag mot septembrisörens panna. Och efter några sekunders dödskamp uppgaf denne med ett vrålande sin sista suck. Då nalkades ändtligen Taillefer dessa hätska fiender hvilka förorsakat hans olycka. gårnould hade sanslös nedsjunkit vid septembrisörens sida. Denne som nu uppgifvit sitt sista rytande, som nu