Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1851, sida 1

melankoliska ögon kastade tigerblickar; septembrisören såg ut som en rasande hyena. Ärnould gret tillochmed i sitt raseri, han var skön att se i sin vrede; septembrisören röt och fradgade, han var vederstygglig. Jacques Taillefer, långt ifrån att hejda striden, tycktes snarare med sina blickar uppegga dessa vilda motStåndare. Plötsligt måttade Arnould, som redan sönderbrutit septembrisörens sabel, med sitt ben ett förfärligt slag åt bofvens panna, hvilket kastade honom till jorden. Nu trodde han att hämnden var fullbordad och betraktade septembrisören, i det han andades lättare, Men i ögonblicket rusade odjuret upp, skummande af raseri och betäckt med blod och stoft, samt kastade sig öfevr Arnould, liksom för att uppsluka honom. a Jacques Taillefer vände icke uppmärksamheten ifrån em, — Gån på, gån på, mumlade han bittert. När ni sönderslitit hvarandra bit från bit, ha ni ändå icke lidit så mycket som jag. — O, Margareta! hvad har du gjort! Imellertid försvarade sig Arnould med öfvermenskligt mod. Vid septembrisörens plötsliga anfall vacklade han väl, men snart samlade han sina krafter och höll tappert stånd. Jacques Taillefer, ännu lika uppmärksam på striden; såg med hemsk glädje att snön färgades af blod. Det var en förfärlig och högtidlig syn, denna strid mellan dessa snöhöljda träd och i denna döda natur. De två fruktansvärda kämparne stridde under djup tystnad: hvilken strid och hvilken tystnad! Endast vindens tjut blandade sig studom deri, (Forts.) rr nn