Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1851, sida 1

——u7öä — pRsä— r————— —ä— G;— —ä— ———— och knappt afbröt då och då en tung suck den djupa graftystnaden. Andtligen beslöt han att draga sig ifrån det sönderslitande skådespelet af en älskad dotter, så tidigt nedstigen i grafvens sköte; för sista gången vidrörde hans faderliga läppar Margaretas kyska panna. — Ack! Margareta! Margareta ! sade han i det han step upp, jag egde ingen mer på jorden än dig, och du öfvergaf mig! — Alldeles ensam! återtog han vid bortgåendet, alldeles ensam! I — Min Gud! låt mig då äfven dö! Då han vid dörren till kapellet återsåg himlen och solen, skogens resliga träd och Orignyberget, sade han tyst: — Nej, jag är icke ensam och vill icke dö! ; I detsamma bortskymdes solen af ett moln. — Huh! återtog han då, allt är ju nu dödt. ch sorgen återkom med fördubblad styrka i hans själ. Då han hörde det orediga sorl som kom ifrån slottet, fördjupade han sig i parken för att få der vara ostörd med sin djupa smärta. Då han gick igenom en förfallen lönnport hörde han septembrisörens rytande stämma, och snart varseblef han bofven, kämpande som ett såradt lejon mot Arnoulds hämnande vrede. Ofrivilligt närmade han sig. — Snön föll i täta flingor på de löflösa träden; — en iskall vind tjöt omkring de gungande grenarne. — Han stödde sig imot en till hälften omstörtad trädstam och betraktade de båda ursinniga kämparne med en vild glädje, som förskräckte honom sjelf. Septembrisörens enda vapen bestod i handtaget af hans sabel och Arnould hads endast ett hvitnadt hästben; men båda voro upptunda af detta vilda raseri, som endast stillas af blod. AÄrnoulde