Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1851, sida 1

— ———— Utanför stampade och fäktade Arnould förtviflad. Fyörgufves uttömde han sina krafter, han ilade från salen till gården och tvertom, ;belägrande bönrummet på en gång vid dörren och fönstret. Slutligen förvirrade honom sorgen, vreden och kärleken fullkomligt, han förlorade medvetandet af hvad som föreföll, han fäktade med armarne, troende sig dermed skydda Emmelina. Plötsligt visade sig septembrisören i fönstret, med Emmelinas blodiga hufvud i ena handen. Och då Arnould oupphörligt ropade på sin älskade, röt han till honom: — Här är hon! Arnould föll afdånad i snön. Septembrisören hade återfallit i sitt vilda raseri; han fradgade, skakade sitt tofviga hår och hånskrattade som en afgrundsande. Snart lifvades hans drag af en fasansfull glädje; ban upplyftade det nyss afhuggna hufvudet, och lät med infernalisk vällust några bloddroppar falla på sin panna. Aldrig har väl en menniskovarelse varit förfärligare att påse. Folkhopen, som skockat sig nedanför fönstret vek rysande tillbaka. Mer än en minut varade denna ohyggliga syn. Då septembrisören druckit ur denna vällustbägare, kastade han Emmelinas hufvud ned till Arnould, fällde sitt hufvud och sina blodiga händer, tillslöt ögonen och tycktes insomna. 10. Uti hvalfven stannade Jacques Taillefer två timmar utan att kunna tala eller gråta. Förgäfves bemödade han sig att skaffa utlopp åt. sin sorg genom ord eller tårar: tårarnes källa var uttorkad